Har du alltid velat leva livet som en hjälte i en hårdkokt actionrulle? Skjuta en massa bad guys och springa riktigt snabbt medan kulorna viner runt öronen på dig? Då kan jag glatt meddela att Speed Limit levererar exakt den typen av 80- och 90-talskänsla som du är ute efter.

Speed Limit kommer från den kroatiska spelstudion Gamechuck och riktar in sig på att koka ner klassiska actiongenrer till en hetsig upplevelse. Spelet utgår från att du först och främst kämpar mot tiden samtidigt som du måste klara dig med livet i behåll till slutet av banan. Vägen mot målet går via olika transportfordon, med start på en tunnelbana som sen ändras till motorcyklar, bilar, jetplan och mycket mer. På det stora hela är det ändå väldigt simpelt: skjut, spring och överlev.

Jag gick in för att spela detta med ett skeptiskt sinne, då jag sällan tar mig an action- eller 2D-spel överlag. Men spelets charm och tendens att bli beroendeframkallande fångade mig på ett sätt som förvånade mig. Speed Limit arbetar utifrån att öka svårighetsgraderna stegvis tills den når nästan absurda nivåer – vilket skulle kunna vara nånting negativt, men istället för frustration över att dö blir det istället ett beroende och en morot att kämpa vidare. Ens grad av ”nu jädrar” stiger avsevärt för varje misslyckade. Speed Limit är ett enda långt personligt krig emot ens eget senaste rekord.

Det är här den huvudsakliga charmen med Speed Limit ligger, nämligen att det förmedlar en känsla av att man alltid vill slå sitt eget bästa. Genom att dö ett par gånger lär man sig vad som ska hända, vilket ger en känsla av triumf och tydlig progression när man tagit sig förbi punkten man dog på sist. Precis som konceptet i sig är spelet byggt på väldigt enkla kontroller: skjut, spring och hoppa, vilket gör att även den sämsta av spelare ändå kan få grepp om det relativt snabbt. Problemet är inte att förstå Speed Limit utan att behärska det.

FLER ENKLA SPELUPPLEVELSER MED UTMANING: Space Invaders Forever

Spelet använder sig av en hel del olika mekaniker, perspektiv och tricks för att skapa en retrokänsla. Mest uppenbart är såklart den blockiga pixelgrafiken, men mer betydande för gameplay är att nivåerna skiftar spelets perspektiv nästan hela tiden, vilket gör att spelet upplevs som levande, föränderligt och därmed varierat. Klassiska 2D-plattformsnivåer och fågelvyer rundas av med en ”3D”-nivå där jag får spela över axeln på karaktären och ta mig igenom tät trafik genom att färdas inåt skärmen. Allt detta gör jag medan jag febrilt försöker skjuta ner fiende efter fiende. Detta blir i sin tur en otrolig kontrast när spelet ber mig att navigera en helikopter i jakt på båtar ur ett isometriskt panorama.

Alla nivåer är i grund och botten uppbyggda likadant, där målet är att överleva, men hastigheten ökar hänsynslöst och med det även svårighetsgraden. Men genom att utnyttja dessa olika vinklar och mekaniker skapas ändå en dynamik och skönt flöde i spelet. Det är tacksamt, för det är både lätt och så himla svårt samtidigt.

Även om jag kan se charmen och lätt blir beroende av spelets obarmhärtighet så vill jag ändå belysa att efter ett tag förvandlas motivation till just frustration. När man för 13:e gången ramlar ner mellan tågvagnar på samma ställe kan det bli relativt retsamt även om omstarten är rapp. Problematiken här är alltså att svårighetsgraden redan från start är väldigt hög, men för den erfarne som uppskattar ett oförlåtande högt tempo kan jag tänka mig att det blir en annan upplevelse. Trots detta hade jag väldigt roligt med denna lilla pixelpärla. På det stora hela är spelet en fin liten tillflykt för att bränna ett par timmar i nostalgins tecken.