Jag är en humörspelare. När det går bra blir jag riktigt glad och när det går dåligt blir jag rejält förbannad. När jag och mina kompisar spelar mot varandra sitter de andra skönt tillbakalutade och dricker lite läsk och pratar sinsemellan, medan jag sitter på helspänn, skriker när det går dåligt och slänger handkontroller omkring mig. Spelarilska kommer naturligt för somliga av oss.

Här kan man förstås påpeka den eviga visdomen i att spel inte är på riktigt och att det inte finns någonting att hetsa upp sig för egentligen. Men jag tycker tvärt om: just för att spel inte är på riktigt finns det all anledning att jubla när det går bra och gå i taket när det går dåligt.

LÄS ÄVEN: Jag har förlorat intresset för svåra spel

Det finns tillfällen när livet ställs på sin spets, när man börjar på ett nytt jobb, träffar en ny parter, när ett barn föds och någon man älskar dör. Men mitt i mellan dessa händelser hankar sig tillvaron sig ofta fram i en lunkande takt. Det kan inte vara val till riksdagen eller VM-final varenda dag. Skönt då att dra igång ett TV-spel. Här är världen alltid i fara och måste räddas, här är det alltid den avgörande finalen i någon sport, här finns det alltid någon prinsessa som måste räddas.Spelarilska
Det viktiga är sammanhanget är att inte gå och älta det som händer i TV-spel. När jag spelar TV-spel är det som händer på skärmen det viktigaste i världen, men när jag stänger av släpper jag det helt. När jag spelar fel kort i ett brädspel blir jag förtvivlad och förbannad, men när spelet är över är det över. Jag går aldrig och grämer mig i efterhand. Medan jag spelar Bioshock Infinite är Elizabeth det viktigaste i världen, men det är inte så att jag går och tänker på att jag ska beskydda henne när jag inte spelar. Jag är rätt nöjd med mig själv och mitt liv, men det kan vara skönt att vara någon annan för ett par timmar. Att befinna sig i ett tillstånd där varenda sekund är på liv och död i, där varje handling kan vara avgörande för planetens bakgrund.

LÄS MER: Ångest i färdighetsträdet

Så, visst, det är bara ett spel, men det är också därför det är så skönt att bli förbannad när det går dåligt. Livet blir ett trist mörker om det enda man tänker på är alla gånger man klantat till det i livet, eller går omkring och är sur på alla idioter man har fått stå ut med i livet. Då är det skönt att få utlopp för ilskan över alla sina brister och de alla oförrätter som man råkat ut för i livet framför TV:n. När allt går åt skogen, när man spelar som aldrig sämst och ens medspelare är som allra mest korkade finns det ingen anledning att hålla ilskan tillbaka, utan låt den bara flöda fritt. Kom bara ihåg att stänga av micken först.