Jag har insett att jag har byggt upp ett slags tolerans för dåliga eller tråkiga spel. Länge levde jag under principen att jag skulle avsluta alla spel jag påbörjat. Denna filosofi skrotades så småningom för ett flertal år sedan i samband med min insikt om att det finns alldeles för många bra spel därute för att jag ska straffa mig själv genom att spela färdigt de dåliga.

Dock har jag nu på senare tid börjat inse att det kan gå alldeles utmärkt (med vissa undantag) att spela spel som inte är underhållande eller på annat vis stimulerande. Bara jag har ett syfte med genomspelningen höjs min toleransnivå en bra bit. Till exempel har jag inför artikelserien ”Klart du hinner spela” tagit mig an och igenom spel som jag i vanliga fall nog hade lagt åt sidan efter ungefär en halvtimme-timme. Eftersom själva poängen med denna artikelserie är att spelen ska vara korta blir det ju också lättare att orka igenom spelen, skulle de visa sig vara klappkassa.

Recensionsuppdrag ger av uppenbara anledningar också mina genomspelningar ett tydligt syfte. Spelet ska utvärderas och betygsättas på ett rättvist sätt och därför måste jag spela tillräckligt för att underbygga mina åsikter. Här tvingas jag dock ibland väga spelets längd mot dess undermåliga eller tråkiga innehåll. Har jag ett 40-timmarsspel framför mig kan det gott och väl räcka med åtta till tio timmar speltid för att bilda mig en ordentlig uppfattning. Hursomhelst ger recensionsuppdrag ett extra driv för att jag ska ge spelet en extra chans.

Ett annat forum där jag får ett syfte med spelen jag spelar är podcasten Nytt Spel Plus, vars upplägg är att jag tillsammans med min panelkollega spelar ett spel som är helt nytt för den ena av oss och en kär klassiker för den andra. Oavsett vilken relation jag har till spelet sen innan höjs även här min toleransnivå och jag kan till och med tycka att det är lite roligt att spela igenom även bottenskrapet, just eftersom jag vet att jag kommer att få prata av mig om det sen.

Det är på något sätt lite skönt att ha kommit till den punkt där jag kan njuta av spel med bristande kvalitet. Även om jag fortfarande försöker leva efter att prioritera spel som underhåller eller engagerar mig finns det ändå någon form av engagemang även i tråkiga eller rentav dåliga spel, förutsatt att jag har ett syfte med dem.

Nu är jag nyfiken: vilka principer, metoder eller knep använder du dig av för att orka igenom spelen som tar emot?