Återigen dyker de upp. Jumpscares, alltså. Varför faller spelutvecklare alltid tillbaka på detta? Det är så billigt. Klart som f*n att jag hoppar till om det helt från ingenstans kommer ett argt, skrikande ansikte flygande mot mig. Det betyder inte att det är bra skräck. Det är oväntat och irriterande, inte läskigt!

Detta hade kunnat få sätta tonen för hela min recension om jag inte hade haft någon form av pressetiskt tänkande och därmed fortsatt spela. Ni kanske märker att jag är ganska trött på jumpscares och hur det överanvänds inom både spel och film. Det kan dock hända att jag dömde det här spelet lite väl hårt på förhand och att jag nu med facit i hand skäms lite för min något överilade reaktion. Tillåt mig att återkomma till detta.

Precis som titeln skvallrar om kretsar The Medium kring just ett medium, i det här fallet Marianne (uttalas Mary-Anne). Hon besitter psykiska krafter som tillåter henne att röra sig mellan två olika plan: vår egen verklighet och vad som närmast kan beskrivas som en sjuklig och förstörd spegeldimension av samma verklighet (tänk ”the upside down” i Stranger Things). Eller rättare sagt, hon rör sig i båda verkligheterna samtidigt. Detta fenomen, som hon kallar för ”the split”, kommer och går oregelbundet och hon vet egentligen inte varför. Det hon vet är dock att saker som händer i det ena planet påverkar det andra.

Vi lär oss mycket snart att Marianne kan interagera med de döda i spegeldimensionen när hennes nyligen bortgångne fosterpappa Jack plötsligt dyker upp där. Han verkar helt ovetandes om sitt öde och Marianne tvingas samspela med honom som om ingenting har hänt i ett försök att hjälpa hans själ att finna ro.

SPANA IN REDAKTIONENS NYA SKRÄCKENTUSIASTER: Spelare & Observatör: Darkwood

Tidigt i spelet får Marianne ett telefonsamtal från en man som heter Thomas. Denne säger sig känna till hennes krafter och att han kan hjälpa henne förstå dessa. Han ber Marianne ta sig till ett ökänt hotell kallat Niwa. Detta var en gång i tiden ett populärt ställe men blev enligt rykten skådeplats för en massaker och har sedan dess stått tomt och övergivet. Marianne vet inte riktigt vad hon förväntas göra där men finner sig snart nystande i mysteriet om vad som faktiskt hänt i huset.

Jag skulle klassa The Medium som ett peka-klicka-spel eller pusselspel i skräckskrud. För även om skräckelementen är ständigt närvarande ligger spelets huvudfokus på pussellösning och att använda Mariannes förmågor för att ta sig vidare genom hotellet och lista ut vad denna underliga plats ruvar på för hemligheter.

Utöver the split kan Marianne även använda sina krafter efter egen vilja på en uppsjö olika sätt. Bland annat kan hon tillämpa ”inner insight” som gör att hon kan se dolda saker; samla energi från föremål och omvandla det till elektricitet; rekonstruera minnesbilder; frammana en andlig sköld för att skydda sig i farliga miljöer; och helt lämna det verkliga planet för att under begränsad tid röra sig enbart i spegeldimensionen.

Med ett par timmar speltid i ryggen, och därtill samtliga ovanstående moment, känner jag att de har klämt in lite för många olika typer av spelmekanik i spelet. Alla de olika sätt jag kan ta mig an de hinder som presenteras gör mig förvirrad och jag glömmer stundvis bort vissa av Mariannes förmågor. De olika kommandona ligger dessutom på lite svårtillgängliga tangenter (spelet spelas med fördel med handkontroll) som ytterligare bidrar till att jag glömmer dem. Det går dock aldrig längre än att jag trampar runt på samma ställe några minuter extra innan jag kommer ihåg vilka olika lösningar jag sitter på.

Dessutom finns det ett par partier där Marianne måste rymma respektive smyga för att undkomma onda krafter i spegeldimensionen. Det känns inte riktigt som att dessa partier hör hemma i samma spel som övriga spelmoment, och de kräver en massa trial-and-error. När jag väl gör rätt och tar mig vidare vet jag inte exakt vad det är jag har gjort för att lyckas.

SKRÄCK I LITE MINDRE SKALA: Klart du hinner spela Neverending Nightmares

Vad gäller pussellösning är spelet däremot väldigt snällt med att visa vad som är interaktivt och inte, så jag famlar sällan i blindo. Ytan jag kan röra mig på är ofta begränsad och pussellösningarna ligger i princip alltid inom räckhåll. Spelets låsta kameravinklar (på så vis att jag inte kan styra kameran själv) gör mina valalternativ ännu tydligare eftersom jag aldrig behöver leta utanför mitt eget synfält. Även om jag verkligen kan uppskatta ett klurigt pussel gör The Mediums förhållandevis låga nivå att berättelsen får ta mer plats, vilket bara är positivt.

För det här spelets stora dragplåster är onekligen (åtminstone för mig) dess handling. Den börjar något knackigt och lite intetsägande men blir så småningom väldigt spännande. Berättelsen tar ett par märkliga vändningar och berör en bit in i spelet väldigt tunga teman. Detta gör det tydligt att skräcken i det här spelet inte i första hand ligger i att ”skrämma” spelaren, utan att genom sitt narrativ ingjuta obehag och visa på mänsklighetens mörka sida.

Den tunga och intressanta berättelsen till trots finns det tillfällen när jag tas lite ur upplevelsen, bland annat genom Mariannes monologer som känns aningen spretiga. Hon pratar ibland väldigt nonchalant om hemska minnen eller visioner hon ser och drar one-liners stup i kvarten. Dessutom är hon lite inkonsekvent i vad hon blir rädd av. Väldiga demoner är till exempel en axelryckning medan blinkande lampor får henne att hoppa till. Turligt nog är dessa tillfällen korta och med långa mellanrum.

Skräckspel med överraskande bra kvalitet växer inte direkt på träd. Åtminstone inte de titlar jag själv har provat. The Medium visade sig bära på fler kvaliteter än vad jag hade trott. Jag har i skrivande stund definitivt förlåtit det för sina försvinnande få jumpscares som mer fungerar som en kontrast till resten av spelet. Även om det är långt ifrån felfritt erbjuder det här spelet en underhållande upplevelse med både otäcka och spännande storyelement. Till och med fegisar borde kunna göra sig besvär.