The Outer Worlds

Det finns en musikfestival som arrangeras i olika städer varje år som heter “Vi som älskar 90-talet”. I somras spelade bland annat Aqua, Da Buzz, Vengaboys, Antiloop och andra storheter från den hatälskade musikperioden som kallas “eurodisco”. Det är som lönnsirap på amerikanska pannkakor, om pannkakorna är alla människor med dålig musiksmak födda tidigt 80-tal.

Nostalgi är en stark känsla, och i en värld som snurrar allt fortare kan det vara skönt att hålla hårt i något man känner till. Som när spelvärlden helt plötsligt ska vara fulla av live service-mekanismer, säsongspass och loot-lådor, ja då kan det vara så oerhört tryggt att få återvända till en tid där spel kunde spelas offline och där berättelsen inte avslutades i en expansion.

The Outer Worlds är ett spel för alla er som saknat de halvöppna världarna från Mass Effect 2 med spelkänslan och karaktärerna från Fallout New Vegas. Det är ett spel som vill fylla det nostalgistora hålet i våra hjärtan och egentligen inte så mycket mer, och det lyckas alldeles förträffligt med det. Samtidigt, även om inte allt är toppen med vart spelbranschen är på väg, så är frågan om bakåt verkligen är vägen framåt.

MER RECENSIONER: Call of Duty: Modern Warfare

The Outer Worlds utspelar sig i en kapitalistisk feberdröm där marknadskrafterna fått spåra ur totalt och producerat en rymdkoloni där varje del av människors liv ägs av ett antal företag. Om du tar livet av dig bestraffas dina nära på grund av “vandalism mot företags egendom” och meningen med livet är vinst i det fjärde ekonomiska kvartalet.

Huvudkaraktären väcks upp ur kryosömn efter att ha färdats till det här dystopiska solsystemet från jorden, och precis som spelaren upptäcker man den här nya världen och dess planeter för första gången. Det övergripande uppdraget är att väcka alla medpassagerare som man färdades med, men under spelets gång distraheras man så klart av allehanda sidouppdrag och karaktärer.

Det är en intressant värld som Obsidian lyckats skapa. I känsla och tonalitet, med dess torra humor och färgstarka karaktärer, ligger den förvisso väldigt nära det Bethesda skapade med Fallout-spelen, men bär samtidigt på en helt egen identitet, speciellt i dess överdrivna skildring av den fria marknaden. Men det är nog också bara det som känns unikt med just The Outer Worlds.

Precis som i Fallout-spelen gör vi ständigt val för att stödja den ena eller den andra faktionen, och på det sättet påverkar vi världen runt omkring oss. Det finns helt klart anledningar till flera omspelningar då vissa karaktärer, platser och uppdrag helt stängs ute av de val man gör.

Och precis som i Fallout-spelen utformar vi vår karaktär med hjälp av diverse erfarenhetspoäng och “perks”. Vill man, som jag gjorde, spela som en socialistisk korsning mellan Han Solo och Nikola Tesla går det alldeles utmärkt. Vill man istället fokusera på närstridsvapen eller att lyfta sina “companions” går det alldeles utmärkt.

Och precis som i Fallout-spelen kan du utforska nya platser och byggnader, och fylla dina fickor med all möjlig skit som du hittar där. Och precis som i Fallout-spelen kan du sakta ner tiden under några sekunder för att sikta lite bättre.

Stela ansiktsanimationer, roliga och oväntade sidouppdrag och klumpiga skjutkontroller – PRECIS SOM I FALLOUT.

Eller ja, den sista punkten är faktiskt lite bättre än Fallout. Men utöver det? The Outer Worlds är så otroligt likt de senare Fallout-spelen från Bethesda och Obsidian själva. Studion utvecklade trots allt Fallout New Vegas och har ju legitima anspråk på genren, men det finns samtidigt inga tecken på att vilja utveckla den. Att göra något annorlunda eller nytt förutom att presentera en annorlunda och snyggare omgivning verkar de inte ha intresse att göra.

Ibland känns det som att det är mig det är fel på. Men jag har så svårt att hålla intresset uppe när jag spelar Outer Worlds. Jag har spelat spel exakt som det här så många gånger innan, och det är inte alls dåligt. Men det är inte heller jättebra. Det är exakt det man förväntar sig att det ska vara – varken mer eller mindre.

Behöver allt vara nyskapande hela tiden? Måste man försöka återuppfinna hjulet varje gång? Nej, i en tid då spelföretag har mage att släppa titlar som Fallout 76 behöver man kanske inte det. Men precis som Aqua aldrig kan ta popmusiken framåt 2019 kan inte heller The Outer Worlds, hur välgjort det än är, vara något annat än en nostalgisk kopia av större titlar.