För att verkligen förstå vad kärnan av den här recensionen kretsar kring är ett avstamp i 80-talets filmvärld ett måste. På kort tid under årtiondets allra första år hade en specifik subgenre inom skräckfilmen slagit igenom med dunder och brak. Med små medel och en extremt liten budget gick Halloween (släpptes visserligen 1978, men det tog några år innan genren blev etablerad) i bräschen för genren som kom att benämnas slasher, en typ av film som främst kännetecknas av en mördare som på de mest bestialiska sätt skickar ungdomar till de sälla jaktmarkerna. Ni har säkerligen hört talas om filmer som Friday the 13th och A Nightmare on Elm Street, men även nyare titlar som Scream. I de krokarna rör sig The Quarry. På ett ungefär i vilket fall.

Från en ödslig stuga i vildmarken till en annan. Den snötäckta naturen i Until Dawn, som är föregångaren till detta spel, är bortbytt mot ett läger djupt inne i en skog med en intilliggande sjö. Den som har sett Friday the 13th förstår precis vad jag pratar om. Efter en prolog som bara lämnar frågetecken, vilket en prolog ju gör i dessa sammanhang, tar spelet vid i augusti månad, på samma dag som de unga lägerledarna, som även är spelets huvudpersoner, ska lämna Hackett’s Quarry sommarläger. Efter att ha tvingats kvar på området en natt till på grund av oförutsedda omständigheter, trots att de blivit starkt manade till att åka hem samma dag, blir de varse om att sommarlägret faktiskt inte är som de trott tidigare under sommaren.

Den brittiska spelstudion Supermassive Games slog igenom stort med sitt debutspel Until Dawn, som likt The Quarry skiljer sig rejält från spel som exempelvis Dead Space och Resident Evil då dessa spel är interaktiva berättelser, vilket betyder att de inte består av pang-pang utan av fullt med dialog och quick time events (QTE). Det senare betyder att det titt som tätt dyker upp olika val på skärmen, som till exempel ta stigen till vänster eller den till höger. Ta upp den saken eller låt den ligga. Fråga detta eller detta. Ofta får man oändlig med tid till sina val, men ibland dyker det upp val som måste ske inom ett par sekunder. Eller låta bli att välja något av alternativen. Vilka val man gör påverkar helt enkelt hur berättelsen kommer att utspela sig. Detta resulterar i ett omspelningsvärde av sällan skådat slag, för gör man ett val och en av karaktärerna stryker med kan man helt enkelt välja det andra alternativet vid en eventuell omspelning. Eller varför inte ta dumma val så att alla karaktärer stryker med? Eller bara dem man inte tycker om. Möjligheterna är i vilket fall stora, och få gånger har längtan efter en omspelning varit så stor som i The Quarry.

LÄS ÄVEN: The Dark Pictures Anthology: House of Ashes

Att skriva en recension till The Quarry är lite klurigare än en recension till valfritt annat spel då det i mångt och mycket är en film man spelar. Utan att tillhandahålla statistik kring detta uttalande så hävdar jag att filmsekvenserna är betydligt längre än gameplay, och det hör ju inte till vanligheterna när det kommer till TV-spel. Det är egentligen bara ett ordentligt störningsmoment som återfinns i gameplay, och det är att man inte kan springa snabbt med karaktärerna. Detta är många gånger inga problem då man ändå bara utforskar och letar efter ledtrådar och dylikt – actionsekvenserna återfinns enbart som filmsekvenser med QTE – men om man gått längst bort i ett område utan att hitta någonting och bara springa tillbaka så är inte det möjligt. Samma gäller vid en omspelning. Vid en omspelning vill man gärna även hoppa över filmsekvenser man redan sett, men även det är en omöjlighet.

I The Quarry är inte gameplay det allra viktigaste, utan det blir således själva storyn. Det har Supermassive Games lyckats väldigt bra med då varje kapitel avslutas med en cliffhanger som innebär att man helst av allt bara vill fortsätta spela. En slasherfilm från sin gyllene era har ingen särskild bra story att tala om. Det är en mördare som har råkat ut för något sorts trauma (sett sin mor bli halshuggen exempelvis) i ett tidigare skede och tar ut sin hämnd på de ungdomar som kommer i hens väg. En efter en hugger han ihjäl dem på de mest brutala sätt man kan tänka sig tills det bara är en karaktär kvar, vanligtvis en kvinna som kallas för final girl, som hittar ett sätt att besegra honom. Mer än så är det inte gällande berättelsen i en slasherfilm – det som skiljer filmerna åt är att mördarnas trauman är annorlunda och sättet de besegras på.

The Quarry lyckas med konststycket att skapa en slasherhistoria med en väldigt bra story. Men utan att spoila känner jag, som trots allt har skrivit en filmvetenskaplig masterexamen med genren i fokus, att jag ändå måste påpeka att det inte är en renodlad slasherfilm vi har att göra med här. Stora drag, väldigt stora drag, återfinns givetvis, men sedan finns det spår av andra filmer som The Hills Have Eyes, Wrong Turn, Evil Dead, The Texas Chainsaw Massacre (nej, detta är ingen slasherfilm!) och andra filmer jag inte kan yttra mig om utan att spoila. Detta gör absolut ingenting, utan är mest ett påpekande. Referenser till skräckfilmer är populärt hos undertecknad, och den subtila referensen på motorsågsklingan med ordet ”Groovy” på genererade ett ”Ey!” och frammanade en arm med ett finger pekandes mot TV:n för egen del. Detta är en av flera referenser till den filmserien och det beror givetvis mycket på att Ted Raimi, bror till Evil Dead-regissören Sam Raimi, medverkar som röstskådespelare. Medverkar gör även Lance Henriksen som kanske främst är känd från Aliens och andra röstskådespelare som går att finna i andra skräckfilmer.

LÄS ÄVEN: Evil Dead: The Game

De som inte riktigt förstår sig på de långa filmsekvenserna med QTE och mindre gameplay än vanligt kanske inte uppskattar detta, eller liknande spel, på samma sätt, men för oss som gör det så är The Quarry ett givet köp. Spelet är en väldigt bra berättad skräckfilmshistoria, fast i TV-spelsformat. Jag hade önskat lite, lite mer gameplay trots allt, för en del långsamma passager som titt som tätt dyker upp kan bli något långdragna, mer gameplay hade bidragit till att storyn hade kunnat vara lite mer explosiv, men även mer händelserik. Detta går även att härleda till att man inte kan springa med sina karaktärer.

Dessutom är The Quarry inte det minsta läskigt. Tyvärr. Prologen gör gällande att vi kommer bli medbjudna på en åktur av sällan skådat slag med jump scares runt varje hörn och övergripande kalla kårar. Tyvärr är prologen spelets mest läskiga kapitel. Jag hör till de som anser att en skräckfilm nödvändigtvis inte måste vara läskig. Och med läskig menar jag jump scares eller en genomgripande obehaglig stämning som på ett eller annat sätt bidrar till att kudden sakta men säkert åker fram eller ögonlocken långsamt stängs till ett par kisande korpgluggar. Skräckfilmer kan vara obehagliga ändå – en av mina favoriter i genren, The Texas Chainsaw Massacre, är inte det minsta ”läskig” (termerna här är väldigt överlappande, men jag tror ni förstår min poäng ändå), men är ändå väldigt obehaglig. Mycket på grund av den otroligt låga filmproduktionskostnaden. The Quarry lever mycket på sin berättelse, och det med all rätt, men visst hade det viskats om ett eventuellt högre betyg om skräcken som återfinns i prologen funnits med genom hela resan.