Dansande ljus gäckar mig och bygger upp världen framför mina ögon.Tegelstenarna faller snabbt på plats. Marken rullas ut under mina fötter för varje steg och som en nyfödd bländas jag av ljusen. Tillsynes utan kropp, utan röst, utan namn. Jag börjar min färd vid barnets födsel, framför mig står föräldrar som håller sin bäbis, förstenade, eviga. Som den nyfödda jag är tar jag trevande steg och möter de första av många pussel som måste lösas innan jag kan fortsätta till nästa rum. En historia börjar avslöja sig; ett barn, förblindade föräldrar, giriga ögon från gömda figurer i mörka hörn. Är jag ett minne, eller lever jag om någon annans liv?

Världen är förfallen och broar är sedan länge brutna. Som den gengångare jag är kan jag gå in i en skuggvärld där saker är annorlunda. Broar byggs ihop av okända energier. Tomma stenstoder får mystiska krafter. När avstånden är för långa använder jag skuggvärlden för att aktivera stoderna som finns utplacerade, jag kan byta plats med dem för att komma över avgrunder och främja min fortgång. I några av rummen behöver de stå under någon sorts sifon som suger ut skuggvärldens energi för att öppna portar. Efter varje pussel manifesteras samma stjärnbeklädda dörr, men för varje pussel jag löser så förändras den. Saker fylls i. En bit av nyckeln i taget för att sedan kunna öppna dörren till en annan värld.

MER LATENT STORY: Outer Wilds

Min färd ackompanjeras av mjuk, eterisk musik. Plockade harpor repeterar en enkel men hypnotisk melodi. Harpor som också finns i världen; spela på dem och ruinerna byggs ihop för så lång tid som tonerna ljuder. Men i slutänden är målet enkelt; ta dig till änden av rummet med de få medel som presenteras.

…Och precis som spelet fortgår är det nu dags att lämna det vackra och drömska och bli funktionell och få saker gjort, för det är exakt hur The Sojourn får mig att känna. Inledningen plågas av onödiga tutorial-rutor. Spelupplägget är tydligt och utvecklarna gjorde ett bra jobb med utformningen av de första pusslen. Rutorna åstadkommer inget mer än att dra ur mig i världen som de skapat. Pusslen känns repetitiva och fantasilösa. Precis som musiken som först hypnotiserar, men som är något som definitivt behöver mer variation.

Även om tempot är högt och inga element dröjer kvar alltför länge så räcker det inte att bara kombinera gamla komponenter för att hålla uppe intresset. Kanske gör pusslen inte nog med inverkan på världen runt om mig för att de ska kännas värt det, sektionerna känns små och bortkopplade från resten av världen. Kanske är berättelsen inte invävd nog i världen heller, och vad är min roll? För att vara helt rättvis mot utvecklarna ska jag säga att jag inte hunnit spela hela spelet än, men jag vet inte om det är mitt eller deras fel om jag inte känner någon koppling efter min hittills spelade tid.

Likt den här recensionen ger The Sojourn ett draperat första intryck innan polletten faller ner och jag inser att jag hellre hade spelat ett regelrätt pusselspel som Myst. Eller en regelrätt ”walking-simulator” som Firewatch. Om du gillar spel som The Witness kanske det är något för dig, men själv tröttnade jag fort. The Soujourn är ett vackert spel och den hemlighetsfulla historien lockar fantasin. Men tyvärr är känslan inte bestående efter jag stänger av spelet.