Jag har börjat bli mer och mer bekväm med mitt sätt att konsumera spel – även de gånger då det innebär att knappt ge det en ärlig chans. Häromdagen fick jag nämligen för mig att jag äntligen skulle pröva det Crash Bandicoot 4: It’s About Time som länge legat installerat på min PS5:a. Jag startade spelet, spelade ungefär en halvtimme och kunde sedan konstatera att ”det här är ju nästan exakt som jag minns de här spelen, det är inget jag behöver i mitt liv just nu”.

Nu har jag kanske höjt ett och annat ögonbryn, så låt mig förklara. Jag hade väldigt kul med Crash Bandicoot-spelen när jag var liten. De var något helt annorlunda än de spel jag var van vid, Nintendo-pojke som jag var. Crash var något jag endast fick uppleva hemma hos en kompis som hade förmånen (ansåg jag då) att äga en Playstation, och jag såg hela tiden fram emot nästa gång jag skulle få hålla i den främmande handkontrollen och styra Crash. Men jävlar i min lilla låda vad frustrerande de spelen var!

Dö gjorde jag för det första hela tiden. Många av banorna var designade på så vis att trial-and-error var mer regel än undantag. Spelen krävde i princip att man nötte utav bara helsike för att klara banorna någorlunda felfritt, för att inte tala om ifall man dessutom ville hitta samtliga lådor och övriga hemligheter. Men jag och min kompis brydde oss inte, vi hade ju all tiden i världen (nåja!) och inget bättre för oss.

LÄS VÅR RECENSION AV: Crash Bandicoot 4: It’s About Time

Idag, däremot, har jag så pass mycket erfarenhet av TV-spel och vilka genrer som tilltalar mig att jag snabbt kan avgöra att den typen av spel som Crash tillhör inte kommer ge mig något mer än huvudvärk och irritation. Jag betvivlar inte att Crash Bandicoot 4 gör precis det som förväntas av dess fans. Det kanske till och med gör det bättre, men för mig är det inte längre något jag alls lockas av. Varför jag valde att starta spelet överhuvudtaget kan en ju fråga sig, om jag nu visste att serien inte längre talar till mig, men jag tror någonstans att nyfikenheten tog överhanden.

Hursomhelst, medan jag en gång i tiden haft som princip att avsluta alla spel (och även filmer, TV-serier och böcker) jag påbörjat har jag nu äntligen kommit till en punkt där jag kan ta denna typ av snabba beslut utan dåligt samvete. Antalet intressanta speltitlar släpps med mycket högre frekvens idag än för bara några år sedan, och att sålla bland dessa blir snabbt problematiskt om inte drastiska metoder likt ovanstående tillämpas. Likt en TV-serie som inte fångat mitt intresse efter de två-tre första avsnitten (beroende på avsnittens längd), eller en bok som efter sin första fjärdedel fortfarande inte lockar till vidare läsning, har jag inga problem med att ge ett spel 30 minuter av min tid innan jag lämnar det därhän. Tråkigt, kan man tycka; men fy fasen vad skönt att kunna avfärda något så snabbt! Livet har så många fler härligheter att bjuda på.