Vad hände i spelvärlden i december 2002?

Årets spel 2002, Capcom regnar utannonseringar över Gamecube, och inte mindre än fyra agentspel recenseras! Välkommen till december 2002!

I den här artikeln samlar vi det bästa och det värsta från de svenska speltidningarna Super PLAY, Gamereactor och Codex för att ta reda på vad som hände i spelvärlden i december 2002!

Månadens insändare

På Gamreactors insändarsida sätter Anton Jonsson nivån på månadens insändare:

”Jag tycker att det var så rätt att ge GTA: Vice City en 10:a. Jag har inte spelat det själv än. Men det jag har sett och hört gör att varje hårstrå på kroppen reser sig.”

Men Hasse Mattson höjer den en aning:

”Sen vill jag utfärda en varning till alla som har flickvänner. När dom frågar vad man skulle välja mellan dem och TV-spel… Svara inte ärligt, tro mig. Det går inte så bra då.”

Mattias Eliasson skriver också in då han har problem med sin flickvän: han misstänker nämligen att hans nya kvinnliga bekantskap är den riktiga Lara Croft från Tomb Raider-spelen! Det är hon förmodligen inte, men vi hoppas ändå att de fick vara lyckliga tillsammans.

På Codex insändarsida skriver signaturen ”Liquid”, under rubriken ”Hemska Spel”, att barnen borde leka utomhus och inte spela tv-spel. Av ett flertal anledningar:

”TV-spel är ett av dagens största problem. Varför? Tja, skälen är många, men bara vissa av dem kommer jag att nämna. Tv-spel kan liknas vid en helvetisk drog som är beroendeframkallande, och som håller våra barn fast framför tv-apparaterna.”

”Varje dag läser vi nyheter om ungdomar som begår brott. Snatteri, stöld, ja till och med våld och misshandel. Vad beror det på tror ni? Vad är det som får en ungdom att utföra sådana hemskheter vid en sådan ålder? Det är inte så underligt som man tror när man ser vad de, våra barn, spelar. Ta Grand Theft Auto 3 till exempel.”

”Något annat som är negativt med tv-spel är att de får våra barn att sitta inomhus, dag ut och dag in.” […] ”Alla människor behöver vara ute, speciellt barnen för att de skall utvecklas, och tv-spel är inget som hjälper dem att vara ute.”

”Dum i huvudet, det är vad man blir av för mycket spelande av dator och tv-spel. Forskningen visar att hjärnaktiviteten hos barn som spelat tv-spel är lägre än hos dem som inte har spelat. Bara det är ett argument till att avskaffa tv-spel, att lägga ner hela skiten som bara påverkar oss och våra barn negativt.”

(Det sistnämnda är naturligtvis ingenting som forskningen har visat, men som tur var kan Liquids barnbarn numera spela riktigt flådiga TV-spel utomhus och på bussen och överallt!)

Även den här månaden är det en blivande svensk spelutvecklare – den här gången Doru Apreotesei – som skriver in för att göra sin röst hörd. Han slår dock inte ett slag för 2D-spelen, utan för 3D-spelen, under rubriken ”Inkonsekvent kritik”:

”Det jag stör mig på är att vissa återutgivningar inte vekar ha samma rätt till ’skydd’ som andra. Jag tänker då framför allt på Resident Evil, och på all kritik det har fått ta för sin förrenderade grafik och sina låsta kameravinklar. Både spelpress och gamla ärrade fans slåss med näbbar och klor för att försvara Mega Man i två dimensioner, och för all del Castlevania. Den tvådimensionella grafiken anses vara en del av charmen och spelbarheten, och sänker inget betyg, oavsett vilken plattform spelet släpps för. När gamla Final Fantasy-spel släpps till PlayStation i form av halvtaskiga konverteringar så får de strålande kritik och tio i betyg – trots att inte det minsta har gjorts för att förbättra spelbarheten.

Men när Resident Evil släpps till Gamecube så är det förlegat, om än inte rent tekniskt, och den förrenderade, låsta grafiken får ta emot mycket kritik från alla håll och kanter. Varför är inte grafiken i detta spel en del av charmen? Varför är det ingen i det här fallet som erkänner att spelet, trots den till största delen kosmetiska förbättringen, fortfarande är bland de tre bästa i sin genre?”

Signaturen ”Kim” är trött på The Sims (vi är fortfarande i december 2002 får vi påminna oss) under rubriken ”Uselt av Maxis”:

”The Sims är världens mest sålda PC-spel, men man kan ju undra vad Maxis har tjänat pengarna på. De har skapat expansion efter expansion till spelet och nu verkar det handla mer om att tjäna pengar än om att förbättra spelglädjen. Expansionerna gör så att originalspelet tappar värde. Har man inte den senaste expansionen känns bara spelet gammalt. Och dessa uppgraderingar får ju bara lägre och lägre betyg i Super PLAY, vilket väl säger en hel del om kvaliteten på dem.”

”Maxis borde skämmas. Har de inte tjänat tillräckligt många miljoner på The Sims redan?”

”En orolig spelentusiast” tycker också att det var bättre förr, men här är det Nintendos uppgång och fall som läggs under lupp. Under rubriken ”Shigerus svaga producentinsatser”, påpekar insändaren att Shigeru Miyamoto numera har fått fel jobb inom företaget:

”Ja, som vi alla vet är vår käre Shigeru Miyamoto nu aktiv i Nintendos styrelse och har fått betydligt mer inflytande över företaget än när han ägnade sig åt produktion på heltid. Men till vilket pris?”

”Istället för sin tidigare roll som besatt producent, regissör och 100 procent delaktig i alla sina spels alla aspekter har han nu gått över till att vara den lugna, rutinerade mentorn som lägger över mycket av ansvaret på sina medarbetare. Och inte kan man bli hysterisk över det, karln är ju inte mer än människa. Hans kunskaper och erfarenheter behövs i Nintendos högre kretsar, så att det finns någon som representerar det viktigaste, nämligen spelen. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken. Att inte få uppleva ett totalt Miyamoto-influerat spel som Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time, kan bara beskrivas som en förlust. För han är en perfektionist i spelsammanhang, det vet vi alla.”

”Jag vill ha tillbaka Shigeru Miyamoto som den perfektionistiske producent han är. Inte som den övervakande mentorn.”

Nintendo tänkte långsiktigt och det har sett ut att belöna sig för idag, många år senare, är Nintendo ett starkt företag med hutlös mängd talang på alla nivåer. De har möjligen ingen känd stjärnproducent längre men det finns gott om makalösa producenter speldesigners på Nintendo som blivit utbildade i Miyamoto-skolan.

Frågor och svar

Signaturen ”Daniel” (förmodligen inte min kompis, då han bara spelade NBA- och NHL-spel vid den här tidpunkten) har två frågor till Super PLAY-redaktionen: kommer det någon nyversion av Final Fantasy VII, och ”När släppts [Shenmue III] egentligen och till vilket format?”

(Vi får hoppas att Daniel var kvar i spelvärlden vid E3 2015. Han borde dock ha ställt en tredje fråga, om Ico-utvecklarna kommande spel, också för maximal utdelning…)

Nästa frågeställare ”Akebono” ser ännu längre fram i tiden! Han vill nämligen ha en nyutgåva av Super Mario RPG. (Vilket dock inte är så konstigt då originalet, vid den här tidpunkten, inte ens hade släpps i Europa. örhoppningsvis hade Akebono kul med nyutgåvan av spelet till sin Nintendo Switch, efter att det släpptes i november 2023. Eller att han redan har spelat originalversionen påå sin SNES Mini, när den släpptes 2017.

LÄS MER OM SUPER MARIO RPG: Tre personliga skäl varför ett Super Mario-fan äter gott under 2023

Gamereactor har i vilket fall svaret på frågan vi alla ställde oss inför julen 2002 – vilken konsol är egentligen bäst?

”Gamecube är liten och enkel, Xbox stor och våldsam medan Playstation 2 alltid är lika pålitlig. Svårt att säga vem som är bäst, det handlar ju om spelen, inte maskinerna.”

Månadens nyheter och förhandstittar:

Spelet som i förra numret av Gamereactor hette The Legend of Zelda: Winds of Takuto heter numera The Legend of Zelda: Wand of Wind.

(Jag vet inte… jag tycker fortfarande inte att det låter helt rätt på tungan…)

”När det nya Zelda först presenterades såg Link ut som en mer detaljerad version av sin Nintendo 64-inkarnation. Efter det fick han dock ett nytt och mer tecknad utseende. Fansen delades upp i två läger. De som föredrog en traditionell Link och de som gillade den nya designen. Jag tycker att det visuella ger spelet en skön och avslappnad karaktär. En tecknad Link känns mer naturlig än en realistisk Link med tanke på att spelserien alltid behandlat fiktiva miljöer och varelser.”

Square och Enix går samman!

”Efter att ha ägnat de senaste 15 åren åt att konkurrera, främst med spelserierna Final Fantasy och Dragon Quest, har de japanska rollspelsgiganterna Square och Enix bestämt sig för att förenas. Från och med den 1 april 2003 kallar de sig helt enkelt Square Enix och har den uttalade målsättningen att bli världens främsta spelutvecklare.”

”Square Enix berättade att de två största spelserierna i det nya företaget, Final Fantasy och Dragon Warrior, även i fortsättningen kommer att utvecklas separat.”

”Sonys inflytande i det nya företaget blir ett aktieinnehav på åtta procent, då man ägde 19 procent i Square. Sonys ägande har dock inget inflytande på hur Square Enix kommer att välja format till sina framtida spel. Men både Enix och Square har tidigare främst fokuserat på Playstation 2 och det finns ingen anledning att tro att detta skulle förändras.”

Capcom + Nintendo

Efter Tokyo Game Show, där alla klagade på det svaga tredjepartsstödet till Nintendo Gamecube, kommer Capcom oväntat till räddning. Inte mindre än fem exklusiva spel ska Capcom släppa till maskinen, spel som dessutom i första hand ska vara originella och nyskapande och dessutom bjuda på extra läcker grafik. Samt vara underhållande förstås.

Spoiler: av de fem Gamecube-exklusiva spelen, även kända som Capcom Five, hamnade tre till sist även på Playstation 2, ett förblev Gamecube-exklusivt och ett kom inte ut alls.

Resident Evil 4 – en första titt

”Den kanske största skillnaden består i att spelet denna gång är helt tredimensionellt. Alltså inte som Code: Veronica, som förvisso var i tre dimensioner, men hade fasta vinklar.”

”För första gången ska det spelas inne i själva hjärtat hos företaget Umbrella. Huvudperson blir Leon S. Kennedy som vi lärde känna från Resident Evil 2.”

”En rad spelmässiga förbättringar. Däribland märks främst ett förstapersonsläge vid actionscener, att man kan smyga samt den kosmetiska detaljen att figurernas kläder denna gången rör på sig.”

”Leon S. Kennedy är, tillsammans med Claire Redfield, en av seriens absolut mest populära karaktärer. I Resident Evil 4 infiltrerar han Umbrellas absolut hemligaste bas, där det första viruset ursprungligen skapades.”

”I Resident Evil 4 får vi svar på frågor som vad Umbrellas ursprungsvirus härstammar från. Leon S. Kennedy får kämpa hårt för att överleva ett av sina svåraste uppdrag hittills, hälsar spelets producent Hiroshi Shibata.”

Överlevde var mer än vad Hiroshi Shibata gjorde som spelets producent, då han snart kickades från sin position. Han var dock med och designade det underbara, skamligt underskattade, Astral Chain (2019), och det är vi är evigt tacksamma för.

(Av alla namnrättsliga strider inom spelvärlden är ändå detta en av de mest bisarra.)

Capcom Fighting All-Stars är ännu ett Capcom-spel som aldrig såg dagens ljus. (Den eleganta Ingrid fick istället göra sin fightingdebut i Capcom Fighting Jam (Capcom Fighting Evolution i Amerika) och blev sedermera en av de mest kontroversiella Street Fighter-karaktärerna av alla!)

”Samtidigt som Nintendo släpper Wavebird dyker Logitechs nya, trådlösa handkontroll till Playstation 2 upp. Att slippa sladdarna är bekvämt och praktiskt, något som redan bör vara standard kan man tycka.”

Spyro – spelet som får dig att fisa eld!

Mina kompisars mest populära konsoltillbehör någonsin. Onekligen sexig på något vis.

Nintendos namnlösa online-satsning har avtäckts!

”Nintendo lanserar sin onlinesatsning för Gamecube den 14 mars, alltså samma dag som Microsoft släpper sin motsvarighet, Xbox Live. Nintendos satsning verkar vid en jämförelse lite mer blygsam än Microsofts. Där Microsoft tillhandahåller egna servrar, en prenumerationstjänst och ett headset för kommunikation mellan spelarna så nöjer sig Nintendo med att släppa ett modem och en bredbandsadapter. Samma dag lanseras även Segas Phantasy Star Online Episode I & II, som är tänkt att spelas över internet.”

Ny åldersmärkning i Europa!

Det är ju coolt att symbolen som varnar för sexuellt innehåll rimligtvis är mycket mer suggestiv än något av innehållet i de spel som den är tänkt att tryckas på!

Det är december och således tipsar både Gamereactor och Super PLAY om att du måste spela Christmas Nights innan jul!

Super PLAY har nåtts av följande insikt under spelandet av expansionen Medal of Honor: Spearhead:

”Det känns som om Electronic Arts mer eller mindre har monopol på spel som är förankrade i andra världskriget. Medal of Honor-serien slår sina konkurrenter på fingrarna om och om igen. Ljudmattan, de orkestrala arrangemangen, detaljerna och uppdragen är i världsklass. Få spelutvecklare har en chans att övertyga någon om att köpa ett liknande spel. De saknar helt enkelt resurserna. För när Electronic Arts drar igång en produktion av Medel of Honor saknas varken pengar eller expertis. Hittills är det bara svenska Digital Illusions med sitt Battlefield 1942 som varit i närheten. Och även de ligger på Electronic Arts.”

Ja, kommer detta någonsin att förändras?

Månadens krönika

Månadens krönika, signerad Tommy Rydling, handlar om att vi ska sluta mobba Bill Gates och Microsoft bara för att de är det största företaget i spelvärlden.

”Det är typiskt svenskt att hata, eller åtminstone ogilla, alla stora företag. Delvis är det väl den så berömda svenska avundsjukan som spelar in. Telia, SL och Coca-Cola är bra exempel på företag som vi älskar att hata. De är opersonliga, maktgalna och alldeles för rika. De är så många resonerar när de berättigar olika former av stöld, till exempel att använda piratbox för att få in TV-kanaler eller att planka på tåget. Det känns helt enkelt inte som att man skadar någon bättre behövande när man begår dessa brott – och förresten är företagen rakt igenom onda och inget annat än djävulens sändebud på Jorden.”

”Så lägg av att mobba Bill. Han har säkert använt sig av diverse fula knep i jakten på mer pengar, men samtidigt har han och hans fru donerat inte mindre än 210 miljarder (!) kronor till välgörande ändamål under de senaste fem åren.”

Månadens Final Fantasy-nytt!

Årets Spel 2002!

Att Super PLAY är både stolta och glada över spelåret 2002 blir uppenbart i tidningens ledare:

”Super PLAY i dagstidningar och Super PLAY på bio. Square och Enix. Nintendo och Sega. Metal Gear Solid 2 och Splinter Cell. Super Mario Sunshine och Sonic Advance. Ico och Metroid Fusion. Final Fantasy IV och Final Fantasy VI. Och Halo. Förstås.” […] ”Det har aldrig varit så roligt att skriva om spel som i år.”

Gamereactor håller med i sin sista ledare för året: ”Kanske det bästa spelåret hittills.” […] ”År 2002 har varit ett av spelhistoriens mest händelserika och spännande år. För oss i Europa innebar det två nya spelkonsoler: Gamecube och Xbox, och dessutom fylldes butikshyllorna, med fler fantastiska spel är plånbok och sunt förnuft kunde förmå oss att införskaffa.”

Super PLAY delar för första gången ut Guldpixeln. Förutom Årets spel 2002 delas ytterligare elva pris ut till det bästa spelet inom olika spelgenrer:

Här antar jag att de menar ”action-äventyr”? Det är inte så mycket peka-och-klicka i Metal Gear Solid 2 vad jag minns?

Samma grej här. ”Fightingspel” var förr mer kända som Beat ’em up” innan de separerardes till sin egen genre medan spel som Final Fight och Street of Rage förblev Beat’em Ups.

Dessutom får vi ett lång rad ”övriga kategorier” som visserligen inte får någon Guldpixeln-plakett för besväret, men i alla fall äran att ha blivit utvalda för något!

(Det är betydligt mer drag i kategorin Året kvinnliga biroll än det var i Årets kvinnliga huvudroll. Förutom den givna vinnaren Cortana från Halo så finner vi ju bland de kvinnliga birollerna även Lulu från Final Fantasy X på plats två och Yorda från Ico på plats tre!)

Nej, inget av det här hade vi väl tänkt oss när året började:

Fast det här är väl årets två viktigaste kategorier?

Precis som genren tredjepersonsaction genom åren dominerats av japanska spel, så är det här en kategori som, år efter år, innebär en viss japansk övervikt:

Jag har faktiskt spelat tre av de här fem spelet. Förutom Rez och Kingdom Hearts spelade jag även vinnaren här back in the day. Även om det ena jag minns – av någon anledning – är banan där tonårsdottern ligger i badkaret och sprutar vatten på en.

Super PLAY bjuder förstås på en topp 5 bästa spelen överhuvudtaget också. Här är deras bästa fem spelen 2002 oavsett genre:

Gamereactor har förstås också knåpat ihop en Året Spel-lista, men nöjer sig med en topp 3. Först av allt har vi dock fem spel som får tröstpriser: Metal Gear Solid 2, Splinter Cell, Pro Evolution Soccer 2, Colin McRae Rally 3 och The Elder Scrolls III: Morrowind.

Och sedan följer topp 3:

3. Super Monkey Ball (Gamecube)

2. GTA Vice City (Playstation 2)

1. Halo: Combat Evolved (Xbox)

Super PLAY låter även spelexperter från andra svenska tidningar att uttala sig om årets spel 2002: Henrik Rudin – spelredaktör på Aftonbladet – väljer Ico, Christina Rask – spelredaktör på Expressen – föredrar Splinter Cell, och Martin Lindell – redaktör för branschtidningen Manual – väljer Final Fantasy X. Det spelet är även Super PLAY-läsarnas val:

Månadens recensioner – agent-special: 

Till julrushen 2002 får vi inte mindre än fyra spel som kretsar kring hemliga agenter, lönnmord och smygande i skuggorna, i form av No One Lives Forever 2, Hitman 2: Silent Assasin, 007 Nightfire och Splinter Cell!

No One Lives Forever 2

Den ljuva och dödliga Cate Archers återkomst får 8/10 av Super Play. Gamereactor tycker spelet är en ”smakfull agentparodi” och ger det 6/10. Codex är mest generösa av de tre tidningarna och ger den färgrika förstapersonskjutaren 9/10.

”Nu är det då dags för agent Cate Archer att på nytt tackla elakingarna i organisationen h.a.r.m i sann Austin Powers/Rosa Pantern-anda.”

”De flesta som hör titeln No One Lives Forever 2 tro att det är en Bond-film – vilket inte är särskilt långt från sanningen. Det är ju allas vår specialagent Cate Archer som är tillbaka, nu med ännu fler prylar, manicker och kostymbyten.” […] ”Cate Archer är som en kvinnlig variant av James Bond, och runt omkring henne rör sig skurkar som inte skulle kännas helt fel i någon Austin Powers-film.” […] ”Cate Archer själv är ju både snygg, cool och självsäker utan att för den skulle se ut som ett missfoster från en 13-årig killes våta drömmar (Lara Croft).”

”NOLF2 skiljer sig i mångt och mycket från sin föregångare, då det märks tydligt hur utvecklaren har velat nyskapa inom ramarna för spelgenren.” […] ”Precis som i föregångaren handlar det om att infiltrera fiendebaser, avlyssna hemliga möten och ta kol på högt uppsatta skurkar.” […] ”Efter eget tycke kan man ta det säkra före det osäkra och smyga genom banorna eller skjuta sig fram med värsta tänkbara vapen. Dessvärre har det sistnämnda alternativet fått alldeles för stor plats och lämnat stealthmöjligheten något överflödig. Till saken hör att de flesta banorna inte tillåter smygande i så stor utsträckning.”

”På tal om att gömma sig så kan man hålla på med det rätt mycket i det här spelet. Fast bara om man vill.” […] ”Det går också bra att köra med tjurrusningsmetoden och bara skjuta vilt omkring sig.”

”Banorna är uppbyggda med en ganska gammaldags grafik och klädda av aningen lågupplösta texturer. Modelleringen är väldigt kvadratisk och helheten känns väldigt mycket 1999.”

”Det kanske mest imponerande med spelet är hela den grafiska stilen. Det är inte bara stiligt och stilrent, utan människorna i spelet ser mycket mänskliga ut.”

”Banorna i spelet är faktiskt ganska många, närmare bestämd 40 stycken, uppdelade på femton kapitel. De spänner över hela jordklotet och tar spelaren till en mängd olika ställen, från Sibirien till Japan och så småningom även till en husvagnspark i Ohio. Banorna håller jämn och fin kvalitet och de är tillräckligt stora för att hålla en sysselsatt länge.”

”No One Lives Forever 2 lyckas skapa sig en egen nisch i förstapersonsgenren, och gör det med bravur. Det är en lättsam blandning av action och äventyr som får en på gott humör.”

Allt är dock inte frid och fröjd. ”Ludonarrativ disonans” blev ett begrepp i spelvärlden när Nathan Drake dök upp i Uncharted: Drake’s Fortune och sköt vilt omkring sig med ett avslappnat leende, men redan fem år tidigare hade Cate Archer koll på det där med att blanda oförenliga känslolägen:

”Medan menyer och de dialogdrivna mellansekvenserna fullkomligt sprudlar av James Bond-parodi känns mycket av resterande innehåll lika hårdkokt och blodigt som vilket actionspel i genren som helst. Jag har svårt att se om NOLF2 vill stå på humorns eller allvarets sida, det har liksom en fot i varje sko.” […] ”I övrigt är många av uppdragen underhållande och påhittiga även om jag räknat med mer.”

”För att sammanfatta det hela så är No One Lives Forever 2 ett alldeles lysande spel. Kanske känns det ibland lite som att man får en sur eftersmak då spelet är väldigt humororienterat fast samtidigt extremt våldsamt på sina ställen. Det rimmar lite dåligt att ha klatschig 60-talsmusik, läppstiftskameror och roliga konversationer blandat med råa mord, blod och head shots. Fast å andra sidan är det så pass underhållande så att man snabbt slutar fundera på saken.”

Hitman 2: Silent Assassin

Mångas favoritlönnmördare inom spelvärlden, Agent 47, är också tillbaka i sitt andra spel. Super Play ger det 7/10, Gamereactor ger det också 7/10, och även här är Codex de mest generösa när de ger det 9/10.

”Det är ingen tvekan om att den artificiella intelligensen i spelet är rätt avancerad och bra.” […] ”Meningen är att man ska lockas utföra uppdragen så snyggt som möjligt, och ambitionen är ofta hög i början. Men efter en kvarts smygande och noggrant planerande så är det någon vakt som genomskådar din förklädnad, ropar på sina kompisar och börjar skjuta på dig. Då är det bara massmördartaktiken som gäller. 30 offer senare har du slutfört uppdraget trots masslakten, och någonstans kring uppdrag fem slutar man bry sig. Då går man in och börjar skjuta direkt i stället, för det är ju ändå så uppdraget kommer att sluta.”

Trots detta ofrivilliga kaos är spelet ”ett trevligt återseende med den skallige yrkesmördaren”.

”Hitman är i helhet väldigt välgjort, från presentation till övergripande modellering. Spelet känns som ett gediget hantverk och ett resultat av en liten utvecklargrupps öga för detaljer och hårda slit. Småsaker som genomgångarna innan varje uppdrag är välgjorda och skapar en perfekt stämning, samtidigt som menyer, gränssnitt och laddningsbilder är smakfullt designade.”

”Hitman 2: Silent Assassin är bättre än föregångaren på samtliga punkter. Vissa delar är otroligt bra och tar genren till nya höjder. Men saker som obalanserad grafik, upprepning och ett stundtals virrigt upplägg gör att IO Interactive inte riktigt når ända fram denna gång heller.”

”Här visar sig spelets storhet, dess öppenhet, i full blom. Det finns från början minst tre sätt att ta sig in till sitt mål. Ganska snart uppenbarar sig ett fjärde.” […] ”Som synes är antalet möjligheter om inte oändliga så i alla fall många. Det gäller att planera sina stötar i minsta detalj, men också att kunna ta möjligheter när de presenterar sig.”

Vakterna håller bra utkik och har ibland full koll på vad du håller på med, även när du ha fått tag på en bra förklädnad…

”Dessutom verkar alla personer i spelet vara rabiata sporthatare. Detta märks främst genom att de börjar skjuta på dig om du så mycket som rör dig lite fortare än den vanliga promenadtakten. Springer du, dör du. Så enkelt är det.”

Codex hittar bara en enda sak att klaga på om det är att spelet är ”för kort. Fler uppdrag hade inte suttit fel.”

007 Nightfire

I samklang med att den nya James Bond-rullen Die Another Day går upp på bio, så landar ett nytt spel landar i spelbutikerna. Super PLAY är positiva och ger spelet 7/10. Även Gamereactor ger spelet 7/10.

”Rättigheterna de köpt inkluderar dock inte handlingen från biofilmen, så Electronic Arts har tvingats skriva en unik handling för spelet.” […] ”Man hinner besöka snötäckta sluttningar i Österrike och afrikanska djungler, bekämpa yakuzan i Japan och ta en tur till månen. Med andra ord bjuder spelet på en rejäl portion variation.”

”Som väntat levererar Gearbox en gedigen förstapersonsskjutare där känslan från filmerna, med tillhörande agentprylar och Bondbrudar, hamnat i centrum. Balansgången mellan skjutglad action och försiktiga stealthmoment känns perfekt. Det går alldeles utmärkt att spela offensivt och skjuta på allt som rör sig, samtidigt som det smygande alternativet känns spännande och mer belönande än i, till exempel No One Lives Forever 2.”

”I Nightfire kan man för första gången också leka agent över internet. Här finns alla de klassiska spelmomenten som Capture the Flag och Team Death Match.”

”Nightfire är inte lika bra som rares klassiska mästerverk Goldeneye, men det är Electronic Arts bästa försök hittills och bättre än Agent under Fire. Har du ledsnat på No One Lives Forever 2, är detta ett bra alternativ. Råkar du vara en Bond-fantast är Nightfire ett måste.”

”Återigen ska agenten och charmören James Bond rädda världen från en sinnesrubbad skurk med våta domedagsfantasier. Agentvärlden är sig lik i James Bond 007: Nightfire. Och det är kanske det som är skönt med James Bond-produktioner, vare sig det är ett spel eller en film, att man vet vad som väntar runt hörnet. Att den inarbetade formeln bestående av bilar, skjutvapen, explosioner cocktailpartyn och kjoltyg står sig ännu 2002 är om inte lustigt, så i alla fall underligt.”

”Som vanligt lider Nightfire brist på artificiell intelligens. […] ”Grafik, ljud och spelkontroll får alltid första prioritet, men AI:n glömmer spelskapare lätt bort.”

”I stort sätt är spelet en upprepning av fjolårets Agent Under Fire. Det värdefulla med den här produktionen är, för de som köpte den förra, att Electronic Arts har förbättrat spelkontrollen.”

”Det känns som om Electronic Arts får bråttom att introducera så många olika spelstilar som möjligt. Vi får bekanta oss med undervattensfärder, flygning, rally och rymdresor i en rasande takt. Och så helt plötsligt får spelet ett snopet slut.”

”Det är som sagt ett typiskt massmarknadsspel som levererar action utan innovationer, anpassat för alla.”

Splinter Cell

För den som är trött på  alla uppföljare och vill ha ett originalspel, så har vi ett här! Super PLAY ger Ubi Softs ”Metal Gear-dödare” 8/10 och Gamereactor ger det inledningsvis Xbox-exklusiva agentsmygarspelet 9/10.

”Det var trots allt bara en tidsfråga innan någon på allvar skulle ta sig an uppdraget att utmana Hideo Kojimas Metal Gear Solid. Tom Clancy må enligt mig vara en trist författare och filmmogul, men spel verkar han förstå sig på.”

”Många har försökt jämföra Splinter Cell med Metal Gear Solid 2, den tidigare kungen av action-smygarspel, men det är som att jämföra Gran Turismo 3 med Crazy Taxi. Om man hade behövt se på film i tio minuter efter varje taxirunda alltså. Här finns inga jätterobotar, vampyrer eller annat tjafs, utan bara trovärdig och brutal realism.”

”Redan i spelets inledande fas görs det tydligt att Sam Fisher aldrig klarar sig utan en viktig ingrediens – mörkret. Det är i skuggorna han måste stryka fram utan synhåll för sina fiender. Inspirationen till att använda sig av mörker kommer givetvis från det nu nedlagda Looking Glass Studios hyllande spel Theif. Ubi Soft har varken förbättrat eller försämrat inslaget, utan behåller det som det är och placerar det i en passande miljö. Ett litet reglage på skärmens högra kant talar om hur pass synlig Sam Fisher är för sin omnejd. Att lurpassa i mörkret och smyga på en soldat bakifrån och slå ned honom är ett av spelets starkaste kort.”

”Mörkret är din bäste vän och du skulle inte klara dig en sekund utan det. Enda sättet att överleva är att hålla sig dold och dessutom röra sig ljudlöst.” […] ”Blir du upptäckt är det oftast kört.”

”Visuellt är Splinter Cell till stor del en ren fröjd. Ubi Soft har modifierat Epics senaste Unreal-motor och uppnått ett nirvana av effekter som bidrar till en realistisk stämning. De iögonfallande ljuseffekterna och de snygga skuggorna som uppstår är helt unika i spelsammanhang.”

”Den enklaste lösningen är sällan den säkraste, och tålamod är en dygd. Det enda som kan irritera är att det ibland är nästan löjligt svårt.”

”Splinter Cell är visserligen inte felfritt. Det finns problem med den artificiella intelligensen, som i så många andra spel. Men jag tycker att den fungerar.”

”Sammanfattningsvis är Splinter Cell ett lysande spel på alla sätt och vis. Det kan bli frustrerande ibland, men det är en ny upplevelse som förtrollar. Grafiken är sensationell, ljudet underbart och handlingen är både spännande och skrämmande. Detta är en klar systemsäljare som räddar vintern för alla Xbox-ägare.”

Även Codex har recenserat Splinter Cell. ”Det är mycket möjligt att Splinter Cell är det bästa smygspelet någonsin” De har dock glömt att ta med spelets betyg i recensionen! Så det får vi försöka gissa på egen hand. Men uppenbarligen är detta betyg mycket högt: ”Alldeles underbart. Fullträffar i utformning, grafik och ljud tillsammans med en medryckande story gör Splinter Cell till ett av de bästa spelen någonsin.”

Månadens övriga recensioner:

Red Faction 2

Uppföljaren till den uppskattade förstapersonsskjutaren Red Faction är här, och Super PLAY och Codex är försiktigt positiva. Super PLAY ger spelet 7/10.

”Det som gör Geo-Mod-motorn speciell är att man kan skjuta sönder inte bara fiendesoldater utan också väggar och andra delar av byggnader man känner inte längre har något större existensberättigande.” […] ”Potentiellt finns det många fördelar med en grafikmotor som tillåter spelaren att själv forma de rum han eller hon befinner sig i. Genom att skjuta sönder en vägg kan man ju exempelvis ta sig till målet via en alternativ väg. I praktiken har inte utvecklarna utnyttjat detta i särskilt stor utsträckning, ofta ligger det till så att man måste skjuta sönder en vägg för att komma vidare. Väggen blir då endast en variant av en dörr.”

Codex lägger sig snäppet under på betygsskalan och ger spelet 6/10.

”I Red Faction 2 har Volition följt alla oskrivna lagar för en uppföljare: spelet är större, snyggare och bättre, men erbjuder å andra sidan inte samma fräscha känsla som genomsyrade originalet. Visserligen är det lika kul nu som då att spränga bort väggar, men med tanke på konkurrensen från främst Timesplitters 2 känns Red Faction 2 aningen överflödigt.”

Men förstapersonspel är ju inte bara spel för en enda spelare:

”Om spelet i enspelarläget flyter på fint är det desto mer imponerande att se att det fullmatade flerspelarläget gör det i nästan lika stor utsträckning. Ett stort antal banor står till spelarens förfogande, givetvis med de vanliga spelsätten (deathmatch, team deathmatch, arena, team arena, capture the flag, med mera); dessutom kan man ställa in hur botarna ska agera, vad de ska vara bra på, hur aggressiva de ska vara och liknande egenskaper.”

Spelet når inte upp till Halos nivåer, men det är ”snyggare, snabbare och framfört allt mer destruktivt” än något annat förstapersonsspel till Playstation 2.

”När nyhetens behag vad gäller grafikmotorn lagt sig, framstår Red Faction 2 som ett stereotypt fast välproducerat FPS-spel. Men visst, har man spelat sig trött på de bättre spelen i genren till konsolen och vill ha mer, så är Red Faction 2 helt klart ett schysst alternativ.”

Gamereactor är dock betydligt mer skeptiska och ger spelet 3/10 i en online-recension:

”När man spelar Red Faction 2 så känner man att alla de bra idéerna förbrukades och det som blev över byggde man det andra spelet med. Ett av de tyngsta argumenten för spelet är teknologin där spelaren får placera stora hål i miljön. Detta användes ganska sparsamt i ettan, och endast sporadiskt i tvåan.”

”Det första spelet var knappast någon revolution rent designmässigt sett, men tvåan sjunker lågt under sin storebrors status. Spelarmodellerna ser snyggare ut det medger jag, men banorna är mestadels blockiga och smaklöst designade rum med lite eller inga detaljer värda namnet.”

”När jag spelade Red Faction 2 så kände jag aldrig att jag behövde spela mer – det fanns inget lockande, inget som drog.” […] ”Ensidigt skjutande varvas med simpla arkadsekvenser där man ska styra ett hårkors och skjuta samtidigt, inget som når nya höjder inom spelbarheten direkt. Red Faction hamnar djupt ner i träsket och i ärlighetens namn, ettan var överlägset mycket bättre på alla punkter.”

Deathrow

Månadens svenska inslag är det Speedball-doftande, brutala framtidssportspelet Deathrow. Som också är det spel den här månanden som delar recensenterna i mest skilda åsikter: Gamereactor ger spelet 9/10:

”Om vi i framtiden kommer att utöva den sport som Ubi Soft bjuder oss på i Xbox-spelet Deathrow vill jag åldras ilsnabbt. Sporten heter Blitz och reglerna är få. Det handlar om att kasta en glödande disk i ett mål och däremellan är allt tillåtet.” […] ”Upplägget i Deathrow liknar vilket hockeyspel som helst, men det spelmekaniska gör det till en helt annorlunda upplevelse. Allt handlar om att göra så många mål som möjligt medan man står och sparkar sina motståndare för brinnande livet. Trots detta är Deathrows spelkontroll och upplägg otroligt varierat och mångsidigt vilket leder till att man hela tiden blir bättre och bättre.”

”Vill man enbart slåss går det utmärkt då den fullkomligt strålande artificiella intelligensen gör att dina medspelare sköter sig exemplariskt ändå. Vill du däremot bara göra mål och koncentrera dig enbart på själva sportandet går det också utmärkt då någon i ditt lag tar hand om strykutdelningen.”

”Deathrow är ett strålande originellt samt spelbart inslag i sportgenren och svenska Southend har verkligen lyckats. Spelprincipen och det överdrivna våldet understöds av den ljuvliga designen och innehållsmängden är väl tilltagen.”

Super PLAY däremot get spelet 4/10:

”Det är inte första gången som framtidens lagsporter i filmer och spel framställs som en grotesk studie i våld. Knappast sista gången heller.”

”Till skillnad från andra futuristiska våldssportspel, exempelvis Speedball, är inte bollen, eller i Deathrows fall ringen, nödvändigtvis i fokus. Mitt lag bestod av galna dödsdömda fångar är långt bättre på att slåss än på att springa eller kasta ring. Bästa taktiken för mig blir med andra ord att stå framme vid motståndarens målvakt och sparka och slå på denna så att målet alltid är fritt. Inte så varierande, men desto våldsammare.”

”Deathrow går hjälplöst obemärkt förbi. Speedball 2 var kul på sin tid. Deathrow är inte ens roligt samma år som det släpps.”

(Varför spelet heter Deathrow är helt klart. Sporten i spelet heter som sagt Blitz, vilket säkerligen hade varit ett mer passande, och framför allt mer säljande, namn på spelet. Enligt Codex hette spelet först Blitz – Disc Arena, innan det av okänd anledning bytte namn. ”Deathrow” låter som en Manhunt-kopia. Trots att, ja, Manhunt inte ens har utannonserats, på ett halvår än…)

Codex lägger sig mitt mellan de båda andra tidningarna med 7/10, då man uppskattar spelet i sig självt…

”Det som gör spelet spännande, trots den i grunden rätt enkla spelidén, är känslan av att faktiskt vara på arenan. Det är du som står där och får en smäll, det är du som taktiskt passar din medspelare för att sedan kasta dig upp i luften, fånga disken och skruva in den i målet. Lägg sedan till mänskliga med- och motspelare så blir det riktigt laddat. Då sprutar adrenalinet och du står upp och skriker när du gör mål.”

…men tycker det där med sportspel i allmänhet är aningen knepigt:

”Spelet har egentligen bara en nackdel – inlärningströskeln. Det är den som gör att spelet inte kan få högsta betyg. Det är inte alls lätt att lära sig styra karaktärerna eftersom det finns en rad finesser man kan göra. Är man van vid sportspel där man styr olika karaktärer och kan hoppa mellan dem så är det troligen lite lättare, men för den vanlige vardagsspelaren kan det vara svårt att förstå tjusningen med spelet eftersom man frustreras.”

Tiger Woods PGA Tour 2003

Mer sport, men av en mer stillsam karaktär! På den tiden Tiger Woods bara spelade golf och inte sysslade med vissa andra aktiviteter vid sidan om var han inte bara kungen av golfbanorna i verkligheten, men också kungen av de digitala golfbanorna. Super PLAY ger Tiger Woods PGA Tour 2003 8/10:

”Golf på tv är tråkigt på gränsen till sövande. Men när man får spela själv är det fantastiskt roligt. Särskilt i Electronic Arts nya spel.” […] ”I skuggan av FIFA och NHL gör Electronic Arts varje år ett nytt golfspel med Tiger Woods som frontfigur. Redan förra årets resultat var bra (betyg 7), och nu har det blivit ännu bättre.”

”Kommentatorerna är de samma som förra året och bland det bästa jag upplevt i ett spel. Det märks att de är golfproffs, och de har precis rätt nyans av golfhumor och blir därför aldrig fåniga som de hysteriska kommentatorerna i NHL 2003.”

Det bästa av allt är dock att ”kontrollen är underbar.” Dock är puttarna ”spelets enda svaga punkt.”

”Det som gör kontrollen som helhet så bra är att den är lätt att lära sig och samtidigt tillräckligt komplex and finessrik för att aldrig bli rutin. Om det går illa kan man aldrig skylla på någon annan än sig själv.”

Och när man flera som spelar blir det ännu roligare: ”Att spela mot en kompis och ligga lika inför artonde hålet är underhållning och nagelbitare av högsta klass. Det är till och med roligt att se på när någon annan spelar!”

Whacked

Super PLAY allt annat än imponerade av Xbox exklusiva maskot-slagsmål, och konstaterar att ”det hittills sämsta Xbox-spelet är här.” De ger spelet 2/10:

”Whacked är ett avslaget, utdraget slagsmål [för fyra spelare].” Det ”är skapt med Xbox Live i åtanke, men det spelar egentligen ingen roll om du har hela världen som potentiella motspelare eller tvingar din bästa kompis att kasta bomber på dig.” För det här är ”ett spel helt utan poänger.”

”Spelkontrollen är förvånansvärt begränsad, men ändå krånglig att befatta sig med, eftersom kameran alltid befinner sig alldeles för långt bort. Det som händer på arenan blir därför plottrigt, svåröverskådligt och aldrig särskilt engagerande.”

Spelet har heller inga positiva effekter på den som spelar: ”Du har förvandlats till en grönsak, en amerikansk spelköpare i koma.” […] ”Fusion Frenzy är ett mästerverk i jämförelse.”

Gamereactor är ännu mer kritiska och delar ut 1/10  i en online-recension:

”Spelet är smörja och borde omedelbart förbjudas, svårare än så är det helt enkelt inte. Dock finns det saker som är bättre än sämst om jag säger så, även om helheten för tankarna till en djup avgrund, fylld av myror. Om jag verkligen tvingar mig själv att komma på en positiv sak med Whacked! så får det bli presentationen, åtminstone till en början. Hela grejen är presenterad som en galen TV-show innehållande allt från skrikande programvärdar till bystiga pinuppor och mordiska kaniner.

Spelkontrollen är katastrofal och det känns som om karaktärerna svävar ett par decimeter ovanför marken då man springer omkring och försöker häfta varandra i ansiktet. Grafiken är även den usel och liknar ett dåligt PSO-spel i hög upplösning. Här finns inga detaljer, inga speciella effekter och den tråkigaste design jag sett på år och dar. Att spela Whacked! ensam är som att umgås med Mäkis husdjur. Att spela det med tre vänner eller över Xbox Live är aningen roligare, men fortfarande en hemsk upplevelse. Stor varning utfärdas, det här stinker.”

Spelets recension är, som sagt, inte med i tidningen, utan där nöjer man sig med att konstatera att det är ”Kanske årets sämsta spel och någonting som inte borde ha lämnat ritbordet. Live eller inte, detta är uselt.”

Mech Assault

Vad nuvarande Xbox-chefen Phil Spencer tycker om Whacked! vet vi inte, men däremot minns han Mech Assault-spelen med glädje. Är det någon fler som gör det? Codex uppskattade i alla fall spelet när det släpptes och gav det 8/10:

”MechAssualt är ett Mech-spel ur tredje persons perspektiv vilket innebär att man hela tiden ser ryggen på sin BattleMech. Otypiskt, men det gör att man snabbt kan se från vilket håll man blir träffad och genast besvara angreppet. Hela upplägget är mycket mer ett arkadspel än de simulatorbetonade MechWarrior-spelen. Det handlar alltså inte om en uppföljare, snarare bara mer massiv förstörelse.”

Super PLAY tycker dock att spelet är mediokert och ger det 5/10:

”Day 1 Studios ger oss ett helt okej actionspel som dessvärre är uttryckslöst och enkelspårigt.” […] ”Många har väntat på Day 1 Studios Mech Assault, inte minst våra vänner på andra sidan Atlanten. Och nu när väntan är över får vi ett spel som, trots att det låter som en uttjatad kliché, kunde ha varit bättre.”

”Mech Assault är ett spel bestående av samma ingredienser som de flesta moderna spel; hygglig grafik, typisk spelmusik, några läckra effekter och ett flerspelarläge online.”

”Det kanske värsta med Mech Assault är att det är själlöst. Det är mestadels ett enkelspårigt actionspel som bara maler på, med ett visst undantag för flerspelarläget. Utvecklarna har säkerligen lagt ner tusentals timmar på att skapa vackra effekter, men i processen glömde de att göra ett spel med både hjärta och hjärna.”

”En av Mech Assaults största behållningar är att riva byggnader.”

Men i grund och botten är det ”ett helt vanligt spel utan själ.”

Gamereactor är betydligt mer positiva och ger spelet 8/10 i en online-recension:

”Rent spelmässigt så är likheterna med PC-spelen i Mechwarrior-serien ganska få. I stort sett det enda som har överlevt är att spelaren måste akta sig för att överhetta sina vapen, något som leder till endast tillfällig och mindre effektiv eldgivning. Annars så har simulator-delen fått stiga åt sidan för ett renodlat actionspel med klara arkad-influenser. I stort sett varenda uppdrag går ut på att förstöra ett visst mål, viss variation finns, men den är sannerligen sparsmakad. Något man ska ha i åtanke när man spelar Mechassault är att det är ett spel helt utan finess eller hjärna. Man försöker inte åstakomma [sic] något nyskapande, eller någon revolution med Mechassault, det enda man kommer med, är ren och skär spelglädje. Att trampa sönder fotsoldater, perforera baser och städer, samt orsaka stor förödelse på fiendens Mechar är helt enkelt vansinnigt kul.”

Spelet kommer framför allt till sin rätt i multiplayer. ”Rak och klockren underhållning helt enkelt.”

BMX XXX

Spelet som är ökänt som det första spelet som släppts till en Nintendo-konsol och innehåller nakenscener har dock inte så mycket mer att skryta med. Gamereactor ger spelet 3/10:

”Att blanda cyklar med nakna brudar och svordomar känns väl redan i konceptstadiet som en ganska dum grej. Acclaim har i alla fall genomfört detta och bjuder på ett stycke ovanligt oseriös underhållning i BMX XXX.”

Super PLAY ger också spelet 3/10:

”Spelet som gärna tar plats mellan Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball och Grand Theft Auto: Vice City är här.” […] ”BMX XXX är stöpt i samma form som Dave Mirra Freestyle BMX, men verkar inte vara betatestat och säljer på det faktum att spelaren belönas med videosekvenser från strippklubbar och gestaltas av valfri tjej med perfekta mått och trosor istället för de vanliga atleterna.”

”Trots de tre X:en är Acclaims sanslöst omdiskuterade cykelspel inte alls speciellt uppseendeväckande.” […] ”Grafiken är rent utsagt usel och liknar ett gammalt, dåligt PSO-spel. Ljudet är nästan lika pinsamt och bjuder, trots hyfsat musikval, inte på något värt att skriva om. Även spelkontrollen känns gammal och halvklar.”

”Nu släpper [Z-Axis] det första kommersiella konsolspelet utanför Japan med nakna bröst i, och kammar hem en del lätta poäng i annonser som buntar ihop BMX XXX med Grand Theft Auto: Vice City och säljer ’kontroversiella spel’ Problemet är att kontrovers inte är något självändamål. Utan friheten och den stiliga inramningen skulle knappast Grand Theft Auto: Vice City få toppbetyg i den här tidningen. Dessutom är Rockstar North begåvade och vet var gränsen går.”

’”Min största behållning med BMX XXX var att jag för första gången lyckades gissa till mig en fuskkod: 69.”

Die Hard: Vendetta

I ödelandet mellan den tredje Die Hard-filmen, som släpptes 1995 och den fjärde, som släpptes 2007, så kom Die Hard: Vendetta i slutet av 2002. Spelet lyckas dock inte få recensenterna att ropa ”Yippee Ki-Yay!” Super PLAY ”hade högre förväntningar på John McClane” och ger spelet 4/10:

”Spelet erbjuder bland annat möjligheten att ta gängmedlemmar som gisslan och därmed avväpna deras kamrater, men man kan även pressa skurkar på information och lösa gisslandramer. Det var dessa inslag som skulle skilja Die Hard: Vendetta från andra actionspel. Men programmeringen, grafiken, den artificiella intelligensen, ljudeffekterna, musiken och framför allt spelkontrollen är så undermålig att det inte ens spelar någon roll.”

Gamereactor är ännu mindre imponerade och ger spelet 3/10:

”För tillfället verkar spellicenser till gamla filmer reas ut i Hollywood. Vi har nyligen sett både The Thing, Plutonen och Rocky i digitalt format.” […] ”Tyvärr är spelet dock en riktigt sorglig historia. Grafiken ser flera år gammal ut och kontrollen är fruktansvärd. Spelet har egentligen ett intressant upplägg men den fullständiga bristen på artificiell intelligens gör att det känns som en enda lång skjutbana. Med Timesplitters 2 ute i affärerna finns det igen som helst anledning att lägga pengarna på det här.”

Mario Party 4

Mario och vänner är redo för sitt fjärde party. Den här gången till Nintendo Gamecube. Gamereactor ger spelet 8/10. Super PLAY nöjer sig med 6/10.

”Nintendo har ett rykte om sig att göra barnspel. Shinji Mikami och Silicon Nights har förvisso försökt tvätta bort den stämpeln med blod och hjärnsubstans, men så länge Nintendo själva släpper fem färgglada pastelläventyr för varje massmordtitel, så får de leva med att sammankopplas med den yngsta publiken. Mario Party 4 lär inte säljas till så många 25-åringar, och det är förstås inte meningen heller.”

”Oavsett vilken spelplan valet faller på är den full av saker som de flesta av oss älskade som barn, men inte bryr oss om som vuxna. Nöjesparker, konstiga djur, lotterier, leksaker och sockervadd kantar Yoshis väg så snart jag kastat min tärning och börjat traska över den digitala spelplanen.”

”Att alla de minispel som avgör vem som vunnit efter varje omgång är väldigt enkla och ofta påminner om klassiska milstolpar till arkadspel gör inte saken sämre. Många av dem är väldigt bra, och de dyker upp precis lagom ofta för att man varken ska tröttna på dem eller på att traska omkring på spelplanen.” […] ”Att alla spel inte är underhållande får man nog leva i den här genren, även om det hade varit spännande att se ett Mario Party med alla de mest uppskattade minispelen från samtliga delar.”

”Bland nyheterna märks förstås nya minispel. Hela 50 stycken har knåpats ihop, varav alla är rena mirakel av fantasirikedom.” […] ”Det enda man kan anmärka på i Mario Party 4 är att beskrivningarna av grenarna är inte är lika bra som i de tidigare spelen. Men Marios fest är fortfarande hur rolig som helst och det har aldrig känts så här genomarbetat.”

Har man inte soffan full av spelare kan det dock bli problem: ”Något jag däremot inte förstår är varför vi ska behöva genomlida de AI-kontrollerade karaktärernas deltagande. Nintendo har nämligen alltid förutsatt att man är fyra spelare, så de tomma platserna fyller spelet upp med karaktärer som traskar runt spelplanen av sig själva. Möjligheten att genomföra ett party på två deltagare eller åtminstone välja att inte behöva se datormotståndet kasta tärningen och springa över spelplanen finns på listan över saker som behöver rättas till inför nästa spel.”

Star Wars: The Clone Wars

Episod II är över, men klonkriget har bara börjat! Som tur var kan du plocka upp en handkontroll och göra något åt saken. Gamerreactor ger spelet 6/10, Super PLAY ger det 5/10, och Codex ger det 4/10.

”Variation finns det gott om i Star Wars: Clone Wars. Här får du åka allehanda rymdfarkoster, rida på ödlor och springa till fots med ljussabeln i högsta hugg. Och på papperet låter det hela riktigt roligt. I praktiken är dock Star Wars: Clone Wars bara hyfsat.”

”Clone Wars är en ojämn mix som i sina bästa stunder bjuder på en hel del action och svettiga strider för att sedan varvas med ologiska uppdrag och frustrerande småbuggar som lätt kunde ha klarats ut.”

”Att kriget är i full gång märks på grafiken. Trupper ränner runt både här och var, laser byter ägare och skepp flyger runt och skjuter. Tyvärr är den rena mängden aktivitet också det enda som riktigt tilltalar mig, ty i övrigt ser spelet ganska standard ut. Inte fult, men inte heller snyggt.”

”Upplägget är likadant som i alla andra liknande spel – lös uppdrag på olika banor och med olika fordon. Bakhåll, försvar och jakt är exempel på olika uppdragsupplägg, och ibland får man till och med lämna fordonet och vifta lite ljussabel.”

”Du som gillade Rogue Leader bör skriva upp detta på önskelistan. Andra kan nöja sig med att hyra det över julhelgen.”

”Jag är inte så vidare förtjust i Star Wars: The Clone Wars, men har trots det ganska svårt att peka exakt på vad det är jag tycker illa om. Det är inte smärtande fult, har ett skapligt ljud och kontrollen fungerar för det mesta. Däremot känns det genomgående rätt medelmåttigt, och saknar framför allt själ.”

Codex passar även på att recensera Frontline Attack: War Over Europe, Celtic Kings, Combat Mission 2, Homm IV: The Gathering Storm, K-Hawk, Master of Orion 3,  Stronghold: Crusader och Robin Hood: The Legend of Sherwood. Ett pluspoäng till dig för vart och ett av dessa spel som du har spelat!

LÄS MER OM ROBIN HOOD: Saknade licenser

The Getaway

Ett av månadens mest efterlängtade spel är Sonys egen GTA-kopia – The Getaway. Recensenterna ger det både ris och ros. Super PLAY kommer fram till slutbetyget 8/10, Codex ger det också 8/10, medan Gamereactor nöjer sig med 6/10.

”Storyn är enormt viktig i The Getaway. Det märks att ambitionen har varit att göra en film i stil med Lock, Stock and Two Smoking Barrels lika mycket som att göra ett spel.” […] ”I viss mån har filmprojektet också lyckats. Historien känns trovärdigare och mer avslappnad än den brukar i spel. Problemet är bara att man saknar sympati för karaktärerna. Handlingen är helt befriad från humor och alla, huvudpersonerna delvis inräknade, är även de känslokalla mördare. Det blir helt enkelt lite ointressant och handlingen skulle aldrig ha hållit som filmmanus.”

”Spelet består i huvudsak av två moment: farlig bilkörning och skarpladdad action. Allt är regisserat in i minsta detalj, och mellansekvenserna bilder ihop berättelsen på ett förträffligt sätt.”

”The Getaway har varit under utveckling i nästan fyra år och likt många andra evighetsprojekt [har det] uppdateras och omstrukturerats flera gånger på vägen. I färdigt skick är det en blandning av Max Payne och Driver som vi får stifta bekantskap med. En överraskande problemfyllt bekantskap.”

”Tyvärr, för utvecklarna Team Soho, släpptes Grand Theft Auto 3: Vice City [sic] innan The Getaway. Att spelen slåss om samma målgrupp är ingen hemlighet.”

”The Getaway utspelar sig i en exakt kopia av Londons innerstad. Team Soho har byggt huvudstaden från grunden och omsorgsfullt inkluderat massor av härliga detaljer.” […] ”Personligen ser jag inte detta som något direkt fördel trots att London är lite extra skoj till en början. Det är dock minst lika underhållande att uppföra sig illa i Rockstars fantasistäder.”

”Det kanske mest imponerande är ändå att man i princip kan åka igenom hela London utan att spelet behöver ladda.” […] ”Att köra bil i The Getaway är fantastiskt roligt. Bilarna är följsamma och omgivningarna otroligt snygga med detaljer som reklamskyltar och namn på pubar. Det märks att man utgått från verkligheten. I de flesta uppdrag går det fritt byta bil genom att helt enkelt mota ut föraren. Ofta blir det nödvändigt efter att ha kört sönder en bil, något som händer mer ofta än sällan under alla vilda jakter. Den som är extra hård kapar naturligtvis en dubbeldäckare.”

Däremot är kontrollen dålig utanför bilen. Att röra sig till fots är som att röra sig i sirap. ”Idén om det perfekta spelet kom i skymundan av visioner om film. Enormt mycket tid gick åt att hitta skådespelare, designa deras kostymer och modellera deras ansikten. Resultatet är knappast snyggare än om man hade datoranimerat allt från början.”

”The Getaway är ambitiöst så det skriker om det, och oerhört imponerande rent visuellt. Däremot lider det av spelmekaniska problem som tyvärr förstör en del av upplevelsen.”

”Buggar dyker upp titt som tätt, kontrollen till fots är usel och spelet är på tok för svårt för den vanlige spelaren.” […] Det är måhända inte lika polerat som Grand Theft Auto, men är å andra sidan djupare, charmigare och har en filmkänsla som Rockstars alster saknar.”

Även Gamereactor är inne på att om att kontrollen är bra så länge man håller sig i bilen, men den saknar precision när man rör sig till fots. Då börjar även spelkameran att bete sig illa. Plus att autosiktet alltid hamnar på fel person. ”Det märks att bilåkningen var den ursprungliga delen som utvecklarna startade med. Däremot tycks den del då man kontrollerar Mark ha tillkommit efter att Rockstar släppt GTA3.” […] ”The Getaway är ett sanslöst ambitiöst spel som vill väldigt mycket. Dock håller inte spelbarheten samma höga kvalitet som det visuella, vilket gör mig besviken. Bångstyrig spelkontroll, tafflig kamera och variationsfattig uppdragsdesign förstör en del av det roliga.”

”Den som gillar Grand Theft Auto 3 eller Vice City får inte missa det här. Men det är synd att man inte nådde ända fram. För det kommer knappast att bli någon uppföljare; Team Soho kommer inte att orka och Sony kommer inte att ha råd.”

Metroid Fusion

Det första Metroid-spelet sedan Super Metroid, som släpptes 1994, får tummen upp av recensenterna. Super PLAY ger spelet 9/10 och Codex ger det 8/10.

”Metroid Fusion är en orsak till att köpa en Gameboy Advance. Så där. Nu har jag sagt det, det här är det bästa jag har spelat på GBA någonsin.”

”Metroid Fusion är ett av det här årets viktigaste och mest efterlängtade spel.” […] ”Stilmässigt känns Metroid Fusion väldigt mycket som ett nytt Super Metroid. Dels på grund av att Samus rörelseschema är likartat, men också tack vare alla de fantastiska detaljerna som ligger insprängda i spelets miljöer.”

”Kontrollerna är stabila och det knusslas inte med action. Monster rasslar in från alla håll, du skjuter uppåt, framåt, diagonalt, och innan du vet ordet av kommer spelets första stora fuling.” […] ”Inget nytt men så väl genomfört att man inte kommer i närheten av den frustration som även riktigt bra spel kan innehålla.”

Enligt Super PLAYS recensent är musiken det bästa av allt. ”Faktum är att jag inte ens kan minnas när musik och ljudeffekter senaste betydde så här mycket för stämningen i ett spel.”

”Enda felet är att det borde ha varit längre. Några timmars koncentrerat spelandet är tyvärr allt som krävs för att rädda universum. Sedan är det bara att börja om från början igen.”

”Det finns egentligen inget originellt eller nytt, men det är inte heller det det handlar om. Det handlar om att kunna sitt hantverk så bra att inte en enda skruv sitter fel.”

Nästa månad försöker vi reda ut vad som egentligen kommer att hända under spelåret 2003! 

Välkommen tillbaka i nästa avsnitt, i januari 2003!

Recensionerna som citeras i artikeln skrevs av:

Gamereactor

Petter Engelin (Numera: Petter Hegevall): BMX XXX, Deathrow, Whacked!, The Getaway

Jonas Mäki: Mario Party 4

Jonathan Leijonberg: No One Lives Forever 2, Hitman 2: Silent Assassin, 007 Nightfire GR, Star Wars: The Clone Wars

Jesper Karlsson: Red Faction 2, Mech Assault

Orvar Säfström: Die Hard: Vendetta

Mikael Sundberg: Splinter Cell

Super PLAY

Tommy Rydling: No One Lives Forever 2, Hitman 2: Silent Assassin

Martin Johansson: 007 Nightfire, Splinter Cell

Love Enström: Red Faction 2, Deathrow SP

Tommy Rydling: Tiger Woods PGA Tour 2003

Martin Johansson: Mech Assault, Die Hard: Vendetta

Thomas Wiborgh: Whacked!, BMX XXX, Mario Party 4 (Stackars människa…)

Victor Sjöström: Star Wars: The Clone Wars

Magnus Eriksson: The Getaway

Daniel Grigorov: Metroid Fusion

Codex

Niklas Weidel: No One Lives Forever 2

Patrik Hultén: Hitman 2: Silent Assassin

Per Edman: Splinter Cell, Mech Assault

Mikael Sylverberg: Red Faction 2, The Getaway

Björn Flintberg: Deathrow

Daniel Johansson: Star Wars: The Clone Wars

Andreas Roman: Metroid Fusion