Vad hände i spelvärlden i februari 2003?

En ny, bättre version av Game Boy Advance har avtäckts, Europa gör sig redo för att äntligen gå online, och samtliga recenserade spel är uppföljare! Välkommen till februari 2003!

I den här artikeln kollar vi in de svenska speltidningarna Super PLAY, Gamereactor och Codex för att ta reda på vad som hände i spelvärlden i februari 2003.

Månadens insändare

Signaturen ”Annica” har inte med Dead or Alive Xtreme Volleyball på listan över årets mest efterlängtade spel…

”Spelindustrin funderar på varför tjejer inte spelar i samma utsträckning som killar. Kan det ha något att göra med att de kvinnliga figurerna i spel alltid är objekt? Och även om de har samma funktioner i spelet som de manliga, är det alltid med brösten hängandes utanför någon minimal stass.

Bara för att man ser detsamma på TV3 betyder inte detta att det är rätt, utan bara att de flesta spelkonstruktörer och Strix-bossar är profithungriga gubbar med sned kvinnosyn. Sedan är det sannerligen inte många kvinnor/tjejer som ser ut som de konstruerade mallarna i TV-spel.”

Nintendo-fantasten ”Mr Nintendo” tycker inte att Gamecube är någon höjdare. Medan Super Nintendo i hans ögon skåpade ut Segas maskin och Nintendo 64 var överlägsen Playstation, har vågen vägt över från Nintendo till Sony i och med kampen mellan Playstation 2 och Gamecube. Och det rejält! Det enda intressanta spelet till spelkuben under 2002 var dessutom skapat av förra ärkefienden Sega!

”Det enda spelet [till Gamecube under 2002] som var riktigt glädjande att få spela var Super Monkey Ball, tillverkat av det bolag jag för bara några år sedan inte kunde stava till. Framtiden ser dessutom svartare ut än någonsin tidigare, endast Resident Evil-spelen ser någorlunda lovande ut.”

”Jag tror faktiskt att Nintendos storhetstid är över och att den främsta orsaken är Miyamotos brist på engagemang samt Rares avhopp. Plus den otroligt fula och olagliga kartell som avslöjades häromsistens i EU-kretsar. Jag vet inte vad som skulle kunna rädda Nintendo ur denna kris, fler spel med Miyamoto som regissör vore nog det bästa. Just nu överväger jag nästan ett konsolbyte. Men mitt hjärta brinner fortfarande för Nintendo och jag vägrar att sluta tro på dem. Inte så länge Miyamoto finns där. Och om han inser sin viktiga roll i spelutvecklingen, då kommer företaget att åter se ljusare dagar.”

På Gamereactors insändarsida bjuder signaturen ”Hans”, till sist, på ett par åsikter som det kan vara värt för oss alla att påminna oss om:

”Har spelat spel i snart 20 år och har väl ganska precis ägt alla konsoler som släppts på den svenska marknaden. Jag håller inte alltid med er i era åsikter och påståenden men gillar er för er kunskap och saklighet. Därför har jag lite svårt för alla som skriver till er och på ert forum om hur fel ni har hela tiden. Smakdiskussioner kan vara roliga men samtidigt väldigt, väldigt tråkiga och framför allt onödiga. Tänk på det alla ni som jag, som läser det Gamereactor gör, smaken är olika och en recension är bara en persons åsikt, ni måste bilda er egen.”

Månadens nyheter

Är slutet kommet för såväl Xbox, Nintendo som Playstation?

”I mitten av januari började det dyka upp information på Internet rörande en ny superkonsol. Det är det helt okända företaget Infinium Labs som enligt egna uppgifter tillverkar en spelkonsol med hårdvara överlägsen Xbox, Gamecube och PlayStation2. Ännu har inga specifikationer avslöjats, men mycket tyder på att Phantom i själva verket är en nedstrippad PC snarare än ett helt nytt format. Över 50 000 spel ska till exempel finnas tillgängliga till premiären, det ska gå att spela mot PC-ägare över Internet och ladda ner uppdateringar. Infinium Labs skryter vidare med ett enkelt gränssnitt, möjligheten att hyra tusentals spel via nätet och att flera titlar medföljer konsolen.”

Det låter naturligtvis lite för bra för att vara sant. Och avslutande kommentarer som ”ett alltför tidigt aprilskämt” och ”Det luktar onekligen lite Nuon om hela projektet” kanske ligger närmare sanningen.

Några som dock kan det där med att sälja konsoler i stora tal är Playstation…

Även Nintendo-chefen Satoru Iwata är fortfarande sugen på att kränga konsoler…

Även Xbox är seriösa när det gäller att sälja fler konsoler, så de har anlitat förre Sega-chefen Peter Moore:

(För er som är unga idag kanske inte namnet Peter Moore säger så mycket, men under 00-talet var han en av spelvärldens få superstjärnor i kategorin ”män i kostym”. Eller snarare ”män i blazer”…)

Game Boy Advance SP – har avtäckts!

Den nya, förbättrade versionen av Game Boy Advance har äntligen presenteras!

”Nintendo lyssnar äntligen på kritiken och lanserar snart en ny version av den drygt 1,5 år gamla Game Boy Advance med helt ny design. Med den uppfällbara skärmen tar den både mindre plats i fickan samt att du slipper repor.” […] ”Men den viktigaste nyheten är nog den bakgrundsupplysta skärmen.” […] ”För att spara in på spelarnas batterikostnader medföljer ett särskilt batteri och en laddare.”

”GBA SP är helt enkelt lyxmodellen. Och du kommer att kunna få den i vilken färg du vill, så länge du vill ha den i silver metallic, svart eller Nintendo-lila.”

Subaru tackar Sony!

”En talesman för bilmärket Subaru har tidigare gått ut och offentligt tackat Sony då försäljningen av deras sportigare modeller ökat markant de sista tre åren. Enligt Subaru har detta att göra med att företaget dels satsat hårdare på marknaden utanför asien [sic] men även eftersom Gran Turismo-spelen gett en rättvis och inbjudande bild av deras bilar.

Det är tydligt att spelare världen över men kanske främst i USA har påverkats av prestanden [sic] i våra bilar som finns med i spelen, säger Subaru.

Även Mitsubishi har rapporterat ökad försäljning i Europa och USA vilket även enligt dem till vis del har med Gran Turismo-spelen att göra. Mitsubishi tänker nu därför snart lansera den nya sportmodellen Lancer Evolution i USA.”

(Mitsubishi Lancer Evolution är för övrigt några av mina absoluta favoritbilar i Forza Horizon-spelen, så även jag tackar Grand Turismo och Sony för det!)

Link gästspelar i Soul Calibur 2!

”Nintendos lilla alvpojke finns nämligen, som det länge ryktats, exklusivt spelbar i Gamecube-versionen. Han kommer att kunna använda både sin pilbåge, sitt svärd, boomerang och de för Zelda-spelen så karaktäristiska bomberna.”

Och så kommer Heihachi att finnas spelbar i Playstation 2-versionen medan Spawn återfinns i Xbox-versionen, men det bryr vi ju oss mindre om.

Metroid blir Hollywood-film!

Flera spännande Nintendo-samarbeten! Såväl Gamereactor som Super PLAY kan rapportera att Samus Aran äntligen ska bli filmstjärna när Metroid-serien blir film. Det är Warren Zide och Craig Perry – producenterna bakom filmer som American Pie och Final Destination – som har köpt upp rättigheterna och kommer att stå bakom spektaklet.

(Och idag vet vi förstås att den här filmen blev en klassiker, eller?)

Om du är hyfsat bra på koll på gamla svenska speltidningar så kanske du förväntar dig att hitta den, mer eller mindre från första början, legendariske och kontroversielle spelskribenten Oskar Skog i Super PLAY, men i februari 2003 finner du honom istället i Codex. Här berättar han om sina upplevelser av nya Xbox-handkontrollen Controller-S:

”Så fick jag den äntligen i min hand, den som kallas frälsningen för oss Xbox-spelare, den som kallas Controller-S.” […] ”Det första du märker är givetvis storleken, den nya kontrollen är betydligt mindre och den feta Xbox-logotypen har mer än halverats. De analoga spakarna har samma placering som tidigare men har ett något mindre motstånd i sig, och detsamma gäller för avtryckarna. Styrkorset har en bättre utformning och är plötsligt lätt att använda. De fyra huvudknapparna har fått en mer standardiserad position och är bättre utformade för lättare användning.” […] ”Jag rekommenderar er att pröva den innan ni köper den, innan ni blir kära i den. Som jag”

Super PLAY gillar den svenske filmregissören Josef Fares…

Vänta ni bara!

Vänta ni bara!

Det var bättre förr, eller?

Tomb Raider: Angel of Darkness – förhandstitt

”Lara anklagas för ett mord hon inte begått och tvingas fly för sitt liv.” […] ”Lara har nu möjligheten att smyga sig på sina motståndare bakifrån och bryta nacken av dem.” (Så mycket för att vara oskyldigt anklagad för mord alltså?)

Online-special!

Det är äntligen dags för alla de tre ledande konsolformaten att gå online!

Super PLAY reder ut begreppen, redan i månadens ledare: ”Just nu håller begreppet konsolkrig på att raderas ut ur spelare och PR-byråers medvetande, för att ersättas av 2003 års överlägset hetaste ord. Online. Fråga valfri chef på något av världens alla spelföretag vad som är konsolspelens framtid och du får samma svar. Online. Som om det vore någonting nytt. Som om fantastiska onlinespel inte funnits till PC ända sedan förra årtusendet.” […]  ”Och visst, Xbox Live är ett genialt system som i första hand gynnar spelarna och i andra hand tar hänsyn till spelutvecklarnas ekonomiska intressen.” […] ”Men nästa stora grej? Revolutionerande?”

Även Gamereactor hjälper till och visar vad som skiljer Xbox Live från online-lösningarna till Playstation 2 och Nintendo Gamecube:

”Det finns många fördelar med Microsofts onlinepaket jämfört med konkurrenterna. Nintendo tar det lugnt och har visserligen producerat hårdvara i form av modem- och bredbandsadaptrar för de utvecklare som vill göra onlinespel, men själva har de inte visat upp något. Sony har berättat mer om sina planer och många spel är på väg, men liksom Nintendo väljer man att inte erbjuda en onlinetjänst utan låter utvecklarna står för servrar. Det är på gott och ont. Electronic Arts vill exempelvis inte gå online via Xbox Live för att man vill kontrollera spelservrarna själva, men samtidigt missar Sony chansen till ett sammanhållet onlineformat för sin konsol.”

På dina frågor om framtiden online så har europeiska spelkritiker svaren:

Månadens krönika i Super PLAY handlar också om online. Thomas Wiborgh ställer frågan om det inte är roligare att spela offline ändå?

”Det är förbjudet att inte tycka att online är det bästa som hänt sedan Nintendo uppfann hjulet, eller åtminstone sedan pixlar blev polygoner. Otacksamma bakåtsträvare får inte åka bandvagn. Jag hör själv till de otrogna, de som i hemlighet tycker att det är ganska skönt att ge sig ut på äventyr alldeles själv, utan att någon lägger sig i min fantasi.”

”Frågan du bör ställa dig är inte om det är roligt att spela tillsammans – för det är det – utan om du vill spela med din bästa kompis i ditt vardagsrum eller med 15-årige Dieter från Berlin.”

”Problemet med online 2003 är att Xbox och PlayStation2 bara agerar försökskaniner för något som blommar upp om fem, kanske tio år.” […] ”Till dess är online mest ett sätt att genom världsrankingen en gång för alla sticka hål på den lilla bubbla där jag sitter och intalar mig själv att jag nog är rätt bra på Tony Hawk’s Pro Skater 4 ändå. Äntligen kommer jag att få veta att 13 962 personer ger mig stryk vilken dag som helst.”

Gamecube online

”Nintendo är först med sin lösning, som har premiär i Sverige den 7 mars. Ungefär 500 kronor får man betala för hårdvaran, bestående av ett modem eller bredbandsadapter. Därtill vill Sega ha en okänd prenumerationsavgift för sitt Phantasy Star Online: Episode I & II, hittills det enda spel som går att spela online med Gamecube.”

Xbox Live

”Den 14 mars, bara en vecka efter att Gamecube går online, släpps Xbox Live i Sverige. För ungefär 600 kronor får man Headset Communictor, två demospel samt ett års prenumeration.”

”Många befarar att Xbox, på grund av sin hårddisk, är konsolen som ska göra patchar och halvfärdiga spel till norm även på konsolsidan. Än så länge är Digital Extremes ensamma om att ha förbättrat ett spel i efterhand. Unreal Championship heter spelet som nyligen fick en historisk patch. När vi pratade med Microsofts J Allard om möjligheter och risker med nedladdningsbart material under X02 berättade han att Microsoft skyr patchar som pesten men att mods kan komma att dyka upp om ett par år, när de första Xbox Live-spelen börjar kännas gamla.”

”Det går bra för Xbox Live i USA. Mer än 250 000 användare har registrerats bara under november och december, vilket är 86% fler än antalet sålda nätverksadaptrar till PlayStation2 under samma period. I Japan hade Xbox Live premiären den 16 januari, tillsammans med en konvertering av Phantasy Star Online: Episode I & II, men några försäljningssiffror har ännu inte rapporterats.”

”Det unika med Xbox Live, förutom den gemenskap som håller på att byggas upp kring ligor och turneringar över nätet, är att varje användare får en Headset Communicator med sitt startpaket. Med den – en kombination av mikrofon och hörlurar – kan man prata med andra användare samtidigt som man spelar. Det går också bra att samla alla sina vänner på en särskilt lista som visar om de är online eller inte. De som är det kan kontaktas, oavsett vilket spel de är upptagna med.”

”Att Halo 2 är det mest efterlängtade spelet med Xbox Live-stöd är dock ingen hemlighet. Det finns högtflygande planer på enorma fältslag mellan lag av människor och covenanter, strategi och avancerad AI. Till skillnad från föregångaren, där multiplayerläget kom till sent i utvecklingen, är det en central del av Halo 2. Xbox Live utformades till och med efter Bungies önskemål.”

Även Gamereactor har testat på Xbox Live:

”Den 14:e mars dyker en valmöjlighet upp på Xboxens systemmeny för oss svenskar. Tillsammans med memory, music och settings står Xbox Live att läsa. Microsoft startar sin onlinesatsning i Sverige och sju andra europeiska länder. Xboxen blir levande på konsolens ettårsdag.”

”Startpaketet till Xbox Live innehåller ett headset, tre demospel, nödvändig mjukvara samt ett års abonnemang för tjänsten. Förutsättningarna för en trevlig onlinevistelse finns. Men fuskarna är kanske det som mest står i vägen för en trevlig upplevelse när man spelar online. Detta är extra viktigt i Xbox Live där mycket av fokus ligger på rankinglistorna där de bästa skiljs från resten. Kanske är det en högre plats på listan som driver de tidiga användarna av Live i USA där den genomsnittliga speltiden under den första månaden var 2.5 timme per dag och användare. Helt galna siffror om man tänker efter. Kanske var det nyhetens behag och man får ju förmoda att de som först köper en vara också är de mest intresserade och hängivna konsumenterna.”

”Att det är mycket smidigt att använda Xbox Live har naturligtvis hjälpt till. Det tar bara ett fåtal sekunder att komma online med konsolen. Allt känns smidigt och gediget. Det finns olika spelsätt för den som ville komma igång kvickt, hitta en jämbördig motståndare eller någon med optimal uppkoppling. Det mesta går att ställa in och Microsoft lovar att Xbox Live hela tiden ska byggas på med fler finesser.”

”Röstkommunikationen som också är inbyggd gör det snabbt och smidigt att kommunicera även om det finns en risk att språken skapar barriärer för spelandet. Vem vill tvingas att lyssna på en massa galna tyskar, då söker man sig kanske hellre till spelare som talar svenska eller engelska. Vissa spel kräver mer kommunikation än andra och det är skönt att man kan stänga av ljudet och mikrofonen om man vill.”

”Men utsikterna för en smärtfri onlineupplevelse har aldrig varit så här goda. Jag uppskattar det smidiga upplägget och kanske är onlinespel framtidens melodi.”

Playstation 2 Online

”I sommar […] är det dags även för Playstation2 att gå online [i Sverige].” […] ”I skrivande stund har Sony sålt 600 000 nätverksadaptrar sedan lanseringen, varav 400 000 i USA. I Japan är förstås Final Fantasy XI det mest populära spelet. 180 000 människor betalar där en månadsavgift på ungefär 100 svenska kronor för att spela.”

”På andra sidan Atlanten heter triumfkortet Madden NFL 2005, ett spel som troligen sålt lika många adaptrar som alla andra spel tillsammans. Faktum är att Electronic Arts än så länge bara uttalat sitt stöd för onlinespel till PlayStation2, vilket förstås är till stor fördel för Sony.”

”För de 600 kronor man betalar till Sony får man hårdvara samt mjukvara för att ansluta till Internet. Vissa spel, till exempel Socom: US Navy Seals, är gratis att spela. Spelet och den hårdvara som medföljer kostar naturligtvis pengar precis som vanligt, men Sony tar inte ut någon prenumerationsavgift.”

Xbox har visserligen en enhetlig tjänst, vilket är bra för spelarna, ”då de slipper betala avgifter till flera företag”, men på Playstation kan spelföretagen själv bestämma vad de vill ta för betalt för onlinespelandet, vilket tilltalar vissa företag: ”Det går att tjäna stora pengar på onlinespelsprenumerationer. Därför håller sig Electronic Arts till PlayStation2.”

”Bortsett från Final Fantasy XI är [Socom: US Nave Seals] Sonys starkaste kort i striden om onlinespelarnas gunst.” […] ”Upp till 16 spelare kan spela i varje match (8 spelare per lag) och det kommer också att finnas en lobby där man samlas före matcherna och ett chatrum för taktisk och/eller psykologisk krigföring.” […] ”Som grädde på moset kommer din framfart på Internet att rankas av en officiell Socom-server. Är du tillräckligt bra för att bli nummer ett i hela världen?”

Men hur är egentligen förutsättningarna för onlinespelande i Sverige? ”Enligt Post- och telestyrelsen har cirka 20 procent av Sveriges uppkopplade befolkning bredband. Det är 600 000 människor, en skara som i hög grad är intresserade av spel och interaktiv underhållning.”

”Vissa internetleverantörer i Sverige har också en tvingande startsida, där man loggar in sig varje gång man går online. Det fungerar utmärkt när man sitter vid en dator, men inte alls med Xbox Live som inte accepterar den typen av tvingande startsidor. Då måste man ha en router och först logga in via datorn innan man kan börja spela på sin spelkonsol.”

Andreas Roman – huvuddesigner för Digital Illusions kommande racingspel Midtown Madness 3 (samt romanförfattare och Codex-skribent) – bjuder på den första riktigt vettiga spelutvecklar-intervjun bland tidningsnumren hittills i den här artikelserien, när Super PLAY klämmer på honom om onlinespelens framtid:

Gamereactors köpguide

Gamereactors köpguide har premiär! Har du dem alla? 

Gotta catch ’em all!

Och så det viktigaste… månadens recensioner!

Unreal II: The Awakening

Under hösten fick vi både Unreal Tournament 2003 till PC och Unreal Championship till Xbox, och här kommer den verkliga Unreal-uppföljaren Unreal II: The Awakening, till PC. Super PLAY ger spelet 7/10:

”Mitt bestående minne från Unreal är de storslagna vyerna. I det spelet fick man se vackra, öppna miljöer som inte liknade någonting man sett tidigare, åtminstone inte i ett actionspel. Känslan i början av spelet när man kommer ut ur fängelset och möts av en grönskande, vacker och surrealistiskt värld är ett klassiskt spelögonblick som jag aldrig glömmer. Just den känslan vill Legend Entertainment återskapa i uppföljaren Unreal II: The Awakening – och de lyckas. Redan några sekunder in i spelet, när min rollfigur för tredje gången fått avslag på sin ansökan att återinträda i marinkåren, så kommer jag på mig själv med att stå och stirra hänfört på omgivningarna. Och vartefter handlingen för mig till nya platser så drabbas jag gång på gång av den vackraste datorgrafik jag skådat, kanske med undantag för Riven.”

”Spelet bjuder för det mesta på traditionell action. Döda alla skurkar. Öppna lite dörrar. Hitta en omväg förbi en trasig dörr. Dra i en spak. Hämta den viktiga prylen i slutet av banan. Åk till en ny planet och gör om allt.”

Det viktigaste i ett FPS är förstås vapen: ”Vapnen är många till antalet och hyfsat påhittiga och roliga att använda. Mest tillfredsställande är nog spindelkanonen. Med den skjuter du iväg ett tiotal spindlar som fastnar på offret, som drabbas av panik och springer omkring och skriker: ’Ta bort dem! Ta bort dem!’. Eldkastaren förtjänar ett omnämnande eftersom den är mycket effektiv och framför allt väldigt vackert gjord med sin nästan bländande eldflamma. Det obligatoriskt krypskyttegeväret har ett kikarsikte med en räckvidd som saknar motstycke i datorspelens historia. Får att vara så långt borta att man knappt ser vad det är så kan man zooma in så att fiendens ansikte täcker hela bilden.”

Men ända sedan Half-Life har vi förväntat oss lite handling också: ”Handlingen är i grund och botten både dramatiskt och lite sorglig. Men eftersom spelet bara varar i tolv timmar så finns det inte så mycket tid att utveckla något förhållande till besättningsmedlemmarna. De korta pratstunderna mellan uppdragen räcker bara till för att leverera en bra grundstomme till en handling. Jag saknar det som förvandlar en karaktär i ett spel till något som jag har känslor för. Så när det blir sorgligt så identifierar jag det som en sorglig händelse, men jag känner inte sorg. Och när hämndens ögonblick är inne och Största Skurken I Hela Universum ställs till svars för det han gjort så känner jag varken stolthet eller den där härliga där-fick-du-känslan. Hur skulle jag kunna gör det när skurken är ungefär lika dubbelbottnad och väl uppbyggd som en flat papptallrik? Handlingen har de huvudmoment som utgör en bra och klassisk berättelse, men det saknas utfyllnad i form av mänskliga relationer, överraskningar, konflikter och komplexitet – kort sagt allt som gör Deus Ex, System Shck, Planscape Tornment och Full Throttle så bra rent storymässigt.”

”Både Unreal och Unreal Tournament har levt i många år och är klassiker. Unreal II är snarare ett spel att njuta av för stunden och sedan glömma bort. För trots stort bemödande om det motsatta så framstår det tyvärr som rätt banalt.”

Gamereactor ger också spelet 7/10 i en online-recension:

”När det första Unreal släpptes stannade hela spelvärlden upp. Jag minns själv hur jag tappade andan då jag för förta [sic] gången fick se det visuella smörgåsbord Epic då bjöd oss på. Spelet var inte heller bara ursinnigt ultrasnyggt, det var även lite annorlunda upplaggt [sic] och framförallt från spelets början både nyskapande och väldigt spännande”.

”Trots ett tråkigt, traditionellt upplägg och en superlinjär struktur förvaltar Unreal 2 föregångarens kusliga atmosfär på ett bra sätt, inte minst med hjälp av grafiken. Designen är kvalitetsmässigt varierande men spelets teknik besitter imponerande krafter och många detaljer och grafiska effekter lämnar ett bestående intryck. ”

”I slutändan är dock Unreal 2 en besvikelse för mig som väntat så länge, och hoppats på så mycket. Visst, Legend bjuder på snyggt packeterad, ointelligent, amerikansk action och det roar så länge det varar. Dock hade jag hoppats att Unreal 2 skulle påverka genren som dess föregångare gjorde. Jag hade hoppats på att få bli förstummad, förtrollad. Just nu är jag bara förbryllad? -Var tog dessa fem utvecklingsår vägen?”

Codex är mest positiva och ger spelet 8/10:

”Spelet är fullt av minnesvärda möten med olika neutrala karaktärer, som antingen kan hjälpa dig eller förstöra för dig.”

(Så mycket för att vara neutral, alltså?)

”Det som verkligen lyfter det här spelet är dess oslagbara grafik.” […] ”Det är ett av de snyggaste spel jag någonsin sett. Det är fullt av minnesvärda tillfällen och det är utan tvekan ett av de häftigaste actionspelen som finns i dag. Dock borde man ha satsat mer på dess berättelse. Som det är nu känns det i det närmaste som ännu en amerikansk b-film. Med all den kraft och alla de möjligheter man har här, borde det vara brottsligt att inte satsa mer på berättelsen. Man låter aldrig civila göra militärens jobb, varför skall man då låta programmerare göra författarnas?”

Devil May Cry 2

Devil May Cry slog med som en bomb i spelvärlden. Uppföljaren utnämndes till det mest lovande spelet på förra höstens Tokyo Game Show. Men hur bra är det färdiga resultatet? Super PLAY ger Devil May Cry 2 8/10:

”När det gäller uppföljare till populära titlar tycks det bara finnas två vägar att gå. Antingen gör man som Shigeru Miyamoto och väntar fem år tills man kommer på en banbrytande idé, eller så skyndar man sig så mycket det bara går och levererar det man tror att publiken vill ha. Capcom har alltid föredragit den senare strategin. Mega Man, Street Fighter II och Resident Evil är bara några exempel på fantastiska spel som kort efter att de släpptes fick mer eller mindre snarlika uppföljare. Devil May Cry är definitivt inget undantag.”

”För att ge spelarna lite mer valuta för pengarna har Capcom lagt till en extra spelbar karaktär – Lucia. Hennes äventyr är ungefär de samma som Dantes, med den skillnaden att hon använder andra vapen. Tanken är nog att man ska uppmuntras till att spela igenom äventyret en gång till när man har klarat det, men eftersom betygsystemet och bonusrummen från det förra spelet finns kvar framstår Lucias inblandning ändå mest som en nödlösning.”

”Det vore enkelt att avfärda Devil May Cry 2 som en besvikelse. Trots allt handlar det ju om en uppföljare som är kortare, mindre intensiv och mindre överraskande än sin föregångare. Ett sådant omdöme vore dock inte särskilt rättvist, varken mot Capcom eller oss som älskade det förra spelet.”

Gamereactor är mer blygsamma och ger spelet 6/10:

”När Devil May Cry kom ut för ett och ett halvt år sedan, var det nästan som om grabbigheten fick sitt alldeles egna spel. Inte mycket till hjärna, starka fäger [sic] och explosioner trängdes på skärmen, det lät förbannat mycket, och framförallt, man såg cool ut i spelet medan man åstakom [sic] allt detta. Den minst sagt avslappnade hjälten Dante charmade en halv spelvärld och nu när uppföljaren har landat är det många som förväntar sig ett spel som ska överträffa sin föregångare.”

”Efter en lovande inledningen där vi får bekanta oss med Dantes nya rörelsemönster och finesser faller tyvärr spelet som en sten. Få av miljöerna i spelet kan matcha det läckra gotisk slott som agerade kuliss i den första delen.”

”En av förbättringarna från det första spelet är kontrollen. Rörelseschemat för Dante och vår nya hjältinna Lucia, är utvidgat och bjuder på både lekfull och elegant våldsbalett fån den demondräpande duon. Ju mer man leker med kontrollen, desto mer upptäcker man. Men tyvärr bidrar just dessa nya rörelser till att gör [sic] spelet för lätt. Man undviker fiendes attacker enklare, och hamnar lätt i en position där man enkelt man göra motangrepp.”

”Det märks dock tyvärr att alla de bra idéerna användes i det förra spelet och att detta var bitvis framtvingat för försäljningens skull.”

ToeJam & Earl III: Mission to Earth

Den mest efterlängtade uppföljaren med den sämsta undertiteln är här! ToeJam & Earl räknas alltjämt till de mest underskattade Sega-spelen. Kan det tredje spelet, som släpps exklusivt för Xbox, ändra på det? Super PLAY ger spelet  8/10. 

”När jag var liten, snorig och hade en hel garderob full av turkos bävenylon kunde jag inte riktigt uppskatta Super Mario och hans flickvän Link. Med tiden fick vi som stod på fel sida förstås äta upp det, men vid typ tolv års ålder kändes Nintendo med sina antivåldsbudskap och bleka akvarellfärger precis lika angelägna som SVT 2. Jag ville ha lite uppror, och eftersom varken Eminem eller Marilyn Manson ännu hade lämnat respektive trailerpark fick två uppkäftiga utomjordingar i ett TV-spel göra jobbet.” […] ”Om det någon gång har funnits en liten motståndsrörelse i spelbranschen så var det en sådan Sega drev när 80-tal blev 90-tal.”

”ToeJam var det roligaste spelet någonsin.” […] ”Men bakom humorn och de oväntade infallen gömde sig också en hel del spelmässiga innovation. Till exempel splumpgenererades [sic] banorna, och såg också olika ut varje gång man spelade. Katastrofalt i många spel, genialt i ett som bara gick ut på att samla presenter, akta sig för gräsklipparmannen och hitta en svävande hiss för att ta sig till nästa bana. Dynamiskt delad skärm är en annan liten uppfinning som både Suzuki och Miyamoto borde avundas. Så länge ToeJam och Earl befann sig nära varandra  var skärmen hel, för att delas när de kom en bit från varandra. Allt utan väntetider. I ett MegaDrive-spel.”

Men så var det det där med det tredje spelets bleka undertitel: ”Trots att undertiteln All Funked Up var lite för vågad för utgivarna (skönt att vi fortfarande har Big Mother Truckers) är det här en perfekt uppföljare.”

”Humor i spel är svårt. Många av dem som inte var med när det begav sig kommer att avfärda det här som billig, dum Adam Sandler-humor. De har förstås fel. Självutnämnt humoristiska spel har alltid varit mycket teoretiska, skapade av och för herrar med dyr akademisk utbildning, skjortsnibbarna utanför tröjan och för mycket fantasy i bokhyllan. Allt är peka och klicka-äventyrens fel, det är Simon the Scorcerer [sic] som givit ToeJam & Earl dåligt ryckte trots att de är utomjordingar med 6000 i IQ som på ett mycket intelligent sätt driver med hiphop- och gospelklyschor. Alla spel framstår förstås som grova och smaklösa jämfört med de subtila, brittiska ordvitsarna i Discworld-spelen, men det är liksom hela poängen. Skrattar du åt bröderna Farellys Den Där Mary och Kingpin kommer du att skratta åt det här också.”

Gamereactors är mindre positiva (och bjuder på färre populärkulturella referenser) när de ger spelet 5/10:

Recensentens bakgrundshistoria är dock likartad:

”Jag tog en chans och satsade 400 kronor, alla julklappspengar från mormor, på ett spel vars omslag pryddes av en beige och en tomatröd utomjording. Jag köpte ToeJam & Earl och året var 1991. Min Megadrive användes faktiskt alltid mer än Super Nintendot och det här spelet var en av orsakerna till detta. De funkigt misslyckade rymdvarelserna och deras trivsamma och humoristiska värld var klockren. Jag spenderade mer tid med Earl och hans saltade strips än vad jag gjorde med Sonic. Jag spenderade mer tid med ToeJam och hans raketförsedda rullskridskor än vad jag gjorde med Ryu och Ken. Jag älskade två fåniga, hip-hoppande aliens helt enkelt.”

”Det svider lite när jag skriver detta, men ToeJam & Earl 3: Mission to Earth är en besvikelse. Det första spelets styrka var humorn och den sköna atmosfären. Även det extremt av-slappnade tempot tillförde en hel del. Jag tycker väldigt små portioner av detta finns bevarat. ToeJam och Earl är inte lika roliga längre, och Latisha lyfter inte humornivån. Jag fnissar inte åt fienderna, inte heller när jag öppnar presenterna och musiken är faktiskt sämre än tidigare.”

”Det har gått över tio år och den primitiva spelbarheten har varken förfinats eller förbättrats. Att kontrollera den funkiga rapparduon är lite enklare och utvecklarna har tagit vara på handkontrollens analoga möjligheter. Dock återfinns här ett stelbent och bitvis fantasilöst upplägg som blandas med variationsfattig bandesign och den originalitet och charm som gjorde det första spelet bra saknas helt.” […] ”För alla som fnittrat åt originalspelets underbara charm kan ToeJam & Earl 3: Mission to Earth roa ett tag. För er som aldrig sett dessa konstigt utformade rymdvarelser tidigare kommer detta bara att irritera, tyvärr.”

Super Monkey Ball 2

Det första Super Monkey Ball var den stora överraskningen vid Nintendo Gamecube-premiären, våren 2002. Inte ens ett år senare är Sega tillbaka med uppföljaren! Super PLAY ger spelet 7/10. Det verkar vara något med Sega-spel, men även här blir tidningens recension aningen mer personlig än vanligt:

”I slutet av förra året blev det nästan för mycket. Jag insåg att jag, om än lite motvilligt, lät mig kallas apkungen i rikstäckande, direktsänd TV och jag fick brev från säkert 100 läsare som hade slagit, skulle slå eller kände någon som ville slå mitt rekord i Monkey Target. På mitt skrivbord står fortfarande bucklan som numera bara betyder att jag är bäst på redaktionen. I taket ovanför hänger uppblåsbara Dole-bananer. Fruktdisken får mig spontant att börja tänka på instängda apor och enligt Nintendo i Sverige bidrog min recension till spelförsäljningen vid Gamecube-premiären.”

Men allt är inte frid och fröjd i uppföljaren:

”Spelkameran fungerade som bekant inte perfekt i föregångaren – här är den outhärdlig. Det är nästan omöjligt att behålla kontrollen över sin boll under någon av de längre luftfärderna. Kameran är helt enkelt inte gjord för att visa den sortens snabba rörelser. På de banor där stora stenklumpar hoppar och studsar visar det sig att spelmotorn inte heller är så bra på att kalkylera hur skuggor faller, vilket gör det väldigt svårt att klara dem med något slags precision. Man kan lika gärna blunda, pressa kontrollspaken framåt och hoppas på det bästa. Super Monkey Ball 2 är på det hela taget ett spel där slumpen ofta avgör. Det var när jag insåg det som det började gå upp för mig att det här, trots att det är förvillande likt, är något annat än det enda spel som betydde nästan lika mycket som Halo för mig under 2002. Amusement Vision slår knut på sig själva för att förbättra ett fulländat koncept, och de snubblar förstås. Fall Out – precis hela tiden.”

Originalspelet var inte bara känt för sitt äventyr, men lika mycket för alla minispelen:

”Minispelens kvalitet är över huvud taget ojämn, men de flesta är i sin enkelhet utmärkta små tidsfördriv och de är lätt hänt att det går en timme eller två, till exempel på fotbollsarenan. Monkey Tennis är egentligen inte mycket sämre än Mario Tennis, ett spel de flesta av oss skulle lägga pengar på utan att blinka.”

Men trots alla svagheter är det svårt att inte låta sig charmas av spelet: ”Ett spel som skänker många timmar spelglädje till någon som spelat spel i 13 år och utan instruktioner kan uppskattas av din mamma kan aldrig vara dåligt.”

Gamereactor ger också spelet 7/10:

”Uppföljaren till ett av fjolårets bästa spel saknar charm. Allting är mycket större, banorna snurrar och transformeras samt att ihärdiga grafiska effekter stör renheten. Super Money Ball hade en renhet. En bana, klart överblickbar samt en kula som skulle rulla från punkt A till punkt B – mållinjen. Men, det är fortfarande inte alls dåligt. Kontrollen är lika klockren som alltid och flera nya minispel finns till förfogande bredvid de från förra spelet. Bland dess kan särskilt den roliga apfotbollen nämnas.”

Space Channel 5 Part 2

Ännu mera Sega! Dansspel är sällan några storsäljare. Men Sega gör ett nytt försök med Space Channel Part 2. Super PLAY ger spelet 7/10.

”För er som inte känner till bakgrunden kom det allra första Space Channel 5-spelet till Dreamcast, en numera dödförklarad konsol. Spelet fick den uppmärksamhet det förtjänade för sin aggressiva färgsättning, sin surrealistiska grafik och sitt flirtiga upplägg. Det blev dock aldrig roligare än på några av de få av de allra mest utmanade banorna, eller när Space Michael, aka Michael Jackson, dök upp i en cameoroll.

Trots Dreamcast-floppen, en PlayStation2-konvertering som inte direkt hamnade i topp på försäljningslistorna samt att vissa länder – som exempelvis Sverige – väljer att inte ens släppa den, har demonproducenten Tetsuya Mizuguchi satsat sin heder på del två.”

”Upplägget är kul, särskilt nu när man kan hjälpas åt två tillsammans, och variationen därmed ökat avsevärt. Men inte så cool och så kul att man spelar om samma seg-i-början-men-för-svår-på-slutet-bana så många gånger som krävs bara för att få se Ulala i ännu en ny klänning.”

”Men är du en av dem som lever för disco och dagdrömmar, köp det här spelet. Och bevisa att det finns fler än Tetsuya Mizuguchi som skulle vilja leva i en mer neonfärgad värld.”

(Det här är min kompis Marcus favoritspel. Ingen vet varför. Förmodligen beror det på att han är förtjust i Ulala. Vi andra är mer förtjusta i Uhura.)

Resident Evil Zero

Mer Resident Evil till Nintendo Gamecube! Efter förra årets remake av det första spelet i serien, så är det första spelet i serien – så att säga – här! Super PLAY ger spelet 7/10. Gamereactor ger också spelet 7/10:

”Resident Evil Zero utspelar sig, som titeln antyder, innan det första spelet i serien. Capcom tar oss med till händelserna som ledde fram till de ödesdigra timmarna i herrgården. De två huvudpersonerna i spelet är de mest polariserade i serien hittills. Ni minns kanske Rebecca Chambers, den äppelkäcka tjejen med de tvivelaktiga pianokunskaperna, från Resident Evil? Här tvingas hon samman med Billy Coen, en förrymd fånge, dömd för 23 mord. När de finner sig fångade i en mardröm kantad av intriger och vandrande lik blir de tvungna att lära sig samarbeta för att överleva.”

”Resident Evil Zero är det första spelet i serien som låter spelaren styra två karaktärer samtidigt. Rebecca och Billy är nämligen smarta nog att samarbeta för att klara livhanken och inser snabbt att två pistoler skjuter mer än en. Tryggast är att hela tiden ha sin hjälpkaraktär efter sig, beredd att ge en eldunderstöd i strid.”

 ”Vissa pussel måste man till exempel ha två personer för att lösa, och ibland separeras Rebecca och Billy mot sin vilja. Att man har två karaktärer är nog så effektivt, men gör tyvärr att skräckstämningen inte blir lika stark. Å andra sidan kanske det är meningen, för när de två hjältarna väl råkar komma ifrån varandra känner man sig desto mer otrygg.”

”Ändå är det väldigt lite som har hänt. Visst är miljöerna fantastiskt snygga. Visst är ljudet på toppnivå. Visst kan fort-farande historien om Umbrellas onda planer i zombiefabriken nagla fast spelaren i soffan. Men varför ska det vara så svårt för Capcom att fatta läget? Spelbranschen utvecklas varje dag.

Ett spel som ligger i utveckling för länge riskerar att vara gammaldags redan då det släpps. Ändå behåller Resident Evil nästan alla de element som kritiserats ända sedan det första spelet. Det mesta har finslipats men radikala förändringar kan vara ödesdigert för en så etablerad spelserie. Därför är både bakgrunderna och filmsekvenserna vackrare än någonsin men fortfarande förrenderade istället för att vara fullt integrerade i spelmotorn.”

Som titeln antyder utspelar sig spelet före det första spelet i serien. Allt börjar vid ett övergivet tåg i en skog.

”Utseendemässigt är det mesta sig likt från nyversionen av Resident Evil på Gamecube. Självklart är det grafiska klivet inte alls lika stort den här gången men ännu mer detaljer har lagts in vad gäller rörliga element i miljöerna, ljus och skuggor. Tågmiljön som spelets första del utspelar sig i ger en ännu mer klaustro-fobisk känsla än vad herrgårdar och laboratorier hittills skapat. Det finns helt enkelt inte så många ställen att fly till. ”

”Tyvärr haltar Resident Evil Zero på två punkter, två viktiga sådana dessutom. För det första är miljöerna ganska tråkiga. Det inledande tåget är visserligen trevligt, och det är skoj att återse ett ställe från Resident Evil 2 på spelets andra skiva, men resten av omgivningarna känns rätt trista. För det andra är fiendedesignen mer krystad än någonsin. Jag menar, elaka apor? Stora, muterade grodor? Jättefladdermöss som man slåss mot i katedraler? Det känns mer Castlevania än Resident Evil, och Castlevania är banne mig inte skräck.”

”Pusslen är förstås ologiska som vanligt men fortfarande charmiga och bitvis kluriga. I sig självt är det ett på många sätt väl genomfört skräckspel som på många ställen verkligen lyckas skrämma slag på spelaren. Men det är bara att inse att en av spelhistoriens verkligt banbrytande och stilbildande serier faktiskt inte är det längre.”

The Sims Online

Det galet framgångsrika The Sims har tagit steget ut online! Men hur fungerar det egentligen? Super PLAY ger spelet 7/10, och påpekar att det inte bara är andra spelare över nätet som man behöver oroa sig för när man spelar:

”Knappt har man hunnit sätta sig vid spelet förrän en stor klunga av medarbetare som borde ha något bättre för sig bildas bakom ryggen och högljutt förklarar vad man bör göra härnäst. ’Krama henne! Nej, spela biljard med den här björnen! Rök pipa nu, då! Vart ska du? Du måste ju göra något! Kom igen nu rå! Var inte så mesig! Ge honom en örfil!’ Och skulle man vara dum nog att gå ifrån spelet en minut för att svara i telefon så kan man ge sig tusan på att någon klåfingrig person är framme och experimenterar med örfilar, påträngande kyssar och jobbiga kommentarer så att hela ens sociala liv i spelet går åt fanders.”

”Men misstaget många gör är att se det här som ett renodlat spel. Det är det inte. Det är snarare en väldigt avancerad och rolig chatvärld.”

”The Sims Online är ett fantastiskt spel, eller snarare ett fantastiskt chattprogram. Spelmässigt är vanliga The Sims mycket bättre, men vill man umgås och chatta så är The Sims Online självklart ett bättre val. Däremot har det som sagt ett lite krångligt arbetssystem, plus att det svämmar över av buggar och andra problem. Och med tanke på att spelet har sålt i USA ett bra tag nu så kan det vara märkligt svårt att hitta andra spelare. Men det är ju lite av onlinespelens struktur, att de dras med buggar och ständigt uppdateras. Det första som hände när jag hade installerat spelet var att jag fick uppdatera det med en patch på nätta 300 megabyte.”

I Super PLAYs recensionsavdelning den här månaden hittar vi även en mängd återutgivningar. Här märker vi bland annat Phantasy Star Collection (Phantasy Star 1-3) till Game Boy Advance som får 9/10, och Final Fantasy Origins (Final Fantasy 1-2) till Playstation (ja, original-Playstation alltså) som får 8/10.

Även Shenmue II (ännu mer Sega alltså!) har tagit steget från Dreamcast till Xbox, och får 9/10 av Super PLAYs recensent. Codex recenserar också Shenmue II, och är något mer blygsamma när de ger det 7/10. Gamereactor lägger sig däremellan och ger spelet 8/10 i en online-recension.

Command & Conquer: Generals

Command & Conquer-serien är en av spelvärldens mest omtyckta spelserier. Nya spelet Generals möts av blandade, men mestadels positiva, tongångar. Super PLAY ger spelet 7/10:

”Command & Conquer: Generals är det senaste spelet i den framgångsrika serien, och det känns lite som en återgång till det klassiska upplägget i det första Command & Conquer. Tre fraktioner slåss om världsherravälde: Kina, USA och terroristorganisationen Global Liberation Army, GLA. Som vanligt handlar det om att samla in pengar på olika vis och bygga upp sin bas där man kan skapa en armé att krossa motståndet med. Spelet är uppdelat i tre olika kampanjer, en för varje sida av konflikten, och det ger tre vitt skilda upplevelser.”

Mycket är sig likt från tidigare delar; de nya inslagen är mer uppgraderingar och poängbelöningar, som du kan använda för att köpa nya saker.

”Både uppgraderingarna och poängsystemet känns trevliga, samtidigt som de inte innebär så mycket pillgöra att spelet tappar fokus (som med hjältesystemet i Warcraft III).”

Det sämsta med spelet är den bristande artificiella intelligensen och att datorspelarna aldrig lär sig av sina misstag. Samt kameran:

”Det finns tyvärr ett stort problem. Nämligen det att kameran är för nära marken, vilket gör att man får en lite klaustrofobisk känsla och dålig taktisk överblick. Det är ett problem som nästan alla spel i genren lider av i dag, eftersom de envisas med att köra med tredimensionell grafik. Det i sin tur betyder att kamerans utzoomningsmöjligheter begränsas av detaljrikedomen i spelet. Ett klassiskt exempel på när form går före funktion, vilket är mycket trist i ett spel av den här typen. Nu funkar det bra att spela ändå, men betyget hade varit högre om man kunnat zooma ut mer.”

”Trots det så är det här ett bra spel där man vet vad man får. Lite som när man köper en Big Mac & Co.”

Gamereactor är ännu mer positiva och ger spelet 9/10:

”Spelaren kan välja att spela som USA, Kina eller Mellanösterns Global Liberation Army (GLE) [sic] och självfallet är valet avgörande för vilken spelstil du vill använda. USA:s krigsföring känns aningen skönmålad och innefattar det senaste inom vapenteknologi, medan Kinas filosofi till stor del baserats på massvis av lojala landsmän och eldkastande pansarfordon. GLE [sic] å andra sidan framställs ironiskt nog som en elaksinnad part med lömska metoder och fula knep. De allierar sig gärna med terrorceller, stjäl FN-stöd av civila, sprider mjältbrand och tar kol på landsförrädare med kärnvapen. Med andra ord har EA delat ut en del kängor, men med glimten i ögat förstås.”

”Man har också gjort vissa anpassningar för att C&C: Generals ska tilltala ännu inte invigda spelare. Till exempel är resurshanteringen inte riktigt lika dominant i denna del. I förhållande till tidigare spel såsom Tiberian Sun och Red Alert 2 har momentet vägts upp med framför allt själva krigandet. Resultatet är ett lite lättare, lite mer actionfullt strategispel, något som definitivt faller mig helt i smaken.”

”Det gäller också att planera sin framfart på ett mer realistiskt sätt. Att producera horder av en och samma sak, låt säga pansarvagnar, går inte längre. Den artificiella intelligensen är riktigt imponerande, särskilt när man ser hur fiender och civila reagerar beroende på omständigheterna. Utvecklarna säger själva att man låtit sig inspireras av intelligensen hos de datorstyrda figurerna i Sim City 4, vilket är ganska uppenbart såhär med facit i hand.”

”C&C: Generals är inte bara mer av det goda från världens bästa RTS-serie. Det är ett spel som förnyar och förbättrar i lite större utsträckning än de senare delarna i serien.”

Mest skeptiska är Codex som ger spelet 6/10:

”Command & Conquer: Generals är en fristående del i Command & Conquer-serien och har egentligen inget att göra med de gamla spelen. Är detta ännu ett sätt att försöka tjäna pengar på ett känt varumärke, eller har spelet något att erbjuda världens Real Time Strategy-spelare+”

”Det är dock inte bara spelsättet som gör att Generals skiljer sig från sina föregångare. Man använder sig även av en helt ny grafikmotor som ger spelet en härlig 3D-miljö.”

”Tyvärr är dock inte allt nytt positivt. Spelet har visserligen nått nya tekniska höjder, men innehållsmässigt är det inte mycket att ha. Dess berättelse är mer eller mindre obefintlig. Allt du gör är att spela igenom ett antal olika uppdrag på varje sida, de går alla ut på att du ska döda dina motståndare. Någon berättelse i gammal sann Command & Conquer-anda finns inte. Om det inte hade varit för spelets robusta flerspelarläge skulle det här ha varit en flopp i mina ögon. Som det är nu räddas dock spelet av möjligheten att på ett mycket bra sätt kunna nita vännerna i ett av årets snyggaste RTS-spel.”

Mortal Kombat: Deadly Alliance

Mortal Kombat är tillbaka igen! Super PLAY är dock inte helt övertygade, och ger det nya spelet 5/10:

”Mortal Kombat: Deadly Alliance har tagit ett stort steg från sina föregångare, men har på vägen trampat lite snett. Från att ha varit kitschigt på ett underhållande vis har spelet gått till att vara det på ett ointressant sätt. Många kära återseenden är att vänta i senaste delen av serien, båda karaktärer och extremt ointelligenta datorstyrda motspelare, men inte alls lika många timmars engagerat spelande.”

”En klart urskiljbar skillnad mellan tvådimensionella fightingspel och tredimensionella har varit att långt mycket färre slagskämpar har varit spelbara i den senare grafiska tappningen av genren. Tveklöst har detta att göra med den enorma tidsåtgång som designade av tredimensionella karaktärer är synonym med i jämförelse med pixeluppbyggda hjältar. Midway tycks emellertid inte ha resonerat på ett liknande sätt som utvecklarna av exempelvis Dead or Alive-spelen, utan har fyllt sitt senaste spel med mängder av kitschiga svärdssvingare.”

”Det som tidigare varit utmärkande för Mortal Kombat, de spektakulära och ofta helt orealistiska specialattackerna, har fått stryka på foten, vilket jag tycker är synd. Fortfarande kan varje kämpe utföra tre specialattacker, men i jämförelse med den uppsjö av vanliga attacker som finns att tillgå känns detta i minsta laget.”

Tur att det här aldrig blev en grej…

Gamereactor är desto mer positiva och ger spelet 8/10:

”För inte så länge sedan var Mortal Kombat serien som alla skrattade åt. Med all rätt, dessutom. Efter Mortal Kombat 3 var det inte mycket som blev rätt i Midway-land. Två samlingsspel med gamla figurer som visade hur fånigt det var med alla identiska ninjor. 

Sub-Zero och Jax stack ut på skrattretande dåliga äventyr, och de olika versionerna av Mortal Kombat 4 visade verkligen hur föråldrad serien blivit.”

”Ingen kunde väl tro att Deadly Alliance faktiskt skulle bli riktigt bra? Men det blev det. Ed Boon och hans lilla gäng har gjort om konceptet från grunden.”

”Det är fascinerande hur Midway lyckas skriva en sammanhängande berättelse även när man inför nya figurer och tar död på gamla hela tiden.”

”Det som imponerar mest är grafiken, oavsett konsol.”

”Det enda som egentligen stör är stridssystemet. Det går att göra en del snygga kombinationer, sidsteppningar och hugg i ryggen. Men fortfarande känns det som de japanska spelen som släpptes 1998; Tekken 3 och Dead or Alive. Inga kastbrytningar, inga särskilda anfall bakifrån, inga ring outs, inga uppdelade arenor. Men amerikanska fightingspel har historiskt sett aldrig varit lika bra som de japanska, och det här är hur som helst det bästa hittills. Och ibland spelar det ingen roll hur utsökt tillredd och upplagd sushin är – om man bara är sugen på hamburgare.”

NHL 2K3

Det är inte bara Electronic Arts som tillverkar hockeyspel! Våra vänner på Sega fortsätter nämligen att pumpa ut spel den här månaden. Super PLAY ger NHL 2K3 7/10:

”Sega gör hockeyspel med betoning på realism. Det är ett skönt alternativ till det mer actionbetonade NHL 2003.” [..] ”Sega försöker skapa en mer simulatoraktig upplevelse med större möjlighet till taktiskt finlir än i spelen från Electronic Arts. NHL 2K3 har så många taktiska och kontrollmässiga inställningsmöjligheter att man baxnar. Taktiskt sätt kan man göra något så imponerande som att ställa in separata strategier för enskilda femmor och matcha motståndarens uppställning mot egna femmor. Det går också att ändra i flera olika steg mellan offensivt och defensivt spel mitt under pågående match. Alla dessa inställningar skulle inte betyda någonting om spelarna på isen inte beter sig som hockeyspelare, och det gör de – för det mesta.”

”När man är inne i en match är det här mer likt en riktigt match än i något annat spel. Det fungerar faktiskt att spela defensivt och bevaka sin ledning, vilket är dömt att misslyckas i andra hockeyspel.”

Gamereactor ger spelet 8/10:

”Fjolårets spel till Dreamcast var bra men kanske inte riktigt så bra som många hade hoppats. De når inte riktigt hela vägen fram i år heller men de är närmare än någonsin och för alla skidskosugna boxägare är detta ett givet köp. Spelbarheten och inställningsmöjligheterna är näst intill bisarrt djupa. Tillkommer gör ett mer realistiskt upplägg och givetvis fullständiga licenser. Den artificiella intelligensen är väldigt imponerande och innebär att det går att ha riktigt roligt även m man spelar ensam mot datorn.”

”Spelkontrollen är en i klass för sig.” […] ”Tillsammans med det verklighetstrogna sättet som spelarna beter sig kan det vissa stunder bli nästan magiska hockeyögonblick. Även domaren är mycket bra. Eftersom det går att tackla hårt men rättvist (vilket inte går i Electronic Arts spel) så behöver du inte ta till fula knep så ofta. Men tacklar du en icke puckförande spelare eller hakar någon så åker du oftast ut.”

Målvakterna är däremot inte bara bra, de är väldigt bra:

”Målvakterna beter sig oerhört realistiskt och är alltid i toppform.”

Ja, men nästan för bra:

”Målvakterna är galet bra. 2-1 i slutresultat är att betrakta som ett riktigt målkalas.” […] ”Matchens enda mål brukar slinka in efter en soloprestation, och det är då man inser att serien är mycket sämre än dess potential. För under ytan finns det ett riktigt mästerverk som väntar på att få komma fram. Kanske redan nästa år?” 

(Spoiler: Ja.)

NBA 2K3

Ännu mer Sega! Och ännu mer simulatoraktig sport! Basket den här gången. Även NBA 2K3 får 7/10 av Super PLAY:

”Egentligen finns det bara två sorters basketspel: de som försöker återspegla sporten så realistiskt som möjligt och de som enbart fokuserar på de spektakulära inslagen. NBA 2K3 tillhör utan tvekan den första kategorin. Visual Concepts har till och med gått så långt att de – förutom porträttlika spelare, TV-kameror och regelstyrda matcher – har utvecklat ett speciellt spelläge där man kan scouta lovande collegespelare.”

Alla spellägen är inte lika lyckade dock. Vill man enbart spela ett slutspel kan man råka på betydande problem: ”Ett problem med [Tournament Mode] är dock att hela grundspelet simuleras, och om laget man har valt inte lycktas ta sig till slutspel, blir det inget spelande av. Otroligt men sant.”

”Spelarens fjärde valmöjlighet är att välja Network och koppla upp sig online. Hur detta fungerar kan jag inte avgöra, eftersom Xbox Live ännu inte finns tillgängligt.”

”NBA 2K3 är ett mycket snyggt och varierande basketspel. Främst är det avsett för de riktiga basketentusiasterna, men även mindre insatta spelare kan ta sig en närmare titt. Gillar man verkligt fartfyllda spel finns dock möjligheten att man blir besviken.”

Gamereactor är ännu mer positiva och ger spelet 8/10:

”När det kommer till simulering av sporten har Segas Visual Concepts NBA2K-spel alltid varit överlägsna. Även om jag gillar både Microsofts Inside Drive och Nintendos Courtside är de båda mer inriktade på en snabbare och mer arkadinfluerad basket än NBA2K3. Segasports värld är fylld av digital realism och för den som älskar den verkliga sporten är detta som en skänk från ovan. Medan fjolårets version visade sig vara en ganska medelmåttig Dreamcast-konvertering har Visual Concept i år skräddarsytt ett basketspel för dagens konsolgeneration.”

”NBA2K3 är trots bitvis bristande grafik den bästa basketsimulator jag någonsin haft nöjet att spela och kommer att hålla mig sysselsatt hela vintern.”

Ape Escape 2

Uppföljaren till Playstation-klassikern Ape Escape får 7/10 av Gamereactor:

”När Ape Escape släpptes till Playstation var det ett av de första spelet som på allvar drog fördel av det faktumet att Dual Shock som enda handkontroll på marknaden hade dubbla analogspakar. Det i kombination med en stor portion humor gjorde spelet till riktig höjdare. Idén må låta fånigare än det mesta, men det handlar i grund och botten om att fånga apor.”

Även Super PLAY ger spelet 7/10:

”Ape Escape 2 är en ganska bisarr historia som handlar om apor, byxor, saftblandare och energihåvar. Jag tänker inte fördjupa mig i storyn mycket mer än så, utan nöjer mig med att konstatera att världen numera är full av kaxiga apor med blinkande lampor på huvudet. Och det är vår uppgift att fånga dem. Igen.”

”Precis som i det första Ape Escape utnyttjar det här spelet de båda analoga spakarna på Sonys kontroll i större utsträckning än många andra spel. Den vänstra får spelets huvudperson Hikaru att springa runt, och den högra är till för att hantera spelets många prylar. Prylarna i fråga placerar man själv ut på kontrollens fyra högerknappar; fyrkant, triangel, kryss och cirkel. Därefter kan man med ett enkelt knapptryck beväpna sig med lämplig manick, och snabbt växla mellan de olika föremålen vid behov, lite som i The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Men för att använda sakerna är det som sagt den analoga spaken som gäller.”

”Det första spelet var neduslat med originella inslag. Man fick köra radiostyrd bil och ro en båt, allt för att fånga alla förrymda apor. Dessvärre är den biten något nedtonad i del två, och större fokus har istället lagts på att ge huvudpersonen större rörelsemöjligheter.”

”Överhuvudtaget är Ape Escape 2 ett givet köp för dem som gillade föregångaren. Det är mer av det roliga, och den galna humorn genererar flera stora gapskratt. Spelet är smart och svårighetsgraden välavvägd.”

Nästa månad blir det…

(Samt recensioner av ännu flera Sega-spel…)

Välkommen tillbaka i nästa avsnitt, i mars 2003!

Recensionerna som citeras i artikeln skrevs av:

Gamereactor

Petter Engelin (Numera: Petter Hegevall): Unreal II: The Awakening, ToeJam & Earl III: Mission to Earth, NHL 2K3, NBA 2K3

Jonas Mäki: Super Monkey Ball 2, Ape Escape 2

Orvar Säfström: Resident Evil Zero

Jonathan Leijonberg Von Bröhmsen: Command & Conquer: Generals

Mikael Sundberg: Mortal Kombat: Deadly Alliance

Super PLAY

Tommy Rydling: Unreal II: The Awakening, The Sims Online, NHL 2K3, Command & Conquer: Generals

Daniel Grigorov: Devil May Cry 2, NBA 2K3

Thomas Wiborgh: ToeJam & Earl III: Mission to Earth, Super Monkey Ball 2

Love Enström: Mortal Kombat: Deadly Alliance

Victor Sjöström: Ape Escape 2, Resident Evil Zero

Lovisa Lundström: Space Channel 5 Part 2

Codex

Tobias Andersson: Unreal II: The Awakening, Command & Conquer: Generals