Vad hände i spelvärlden i mars 2003?

Kan Shigeru Miyamoto rädda Gamecube i London?! Kan binikinbrudarna rädda Xbox i Japan?! Är Playstation 2 en konsol bland alla andra? Plus: Metroid Prime är äntligen här! Välkommen till mars 2003!

I den här artikeln samlar vi det bästa och det värsta från de svenska speltidningarna Super PLAY, Gamereactor och Codex för att ta reda på vad som hände i spelvärlden i mars 2003!

Månadens insändare!

Signaturen ”Hans Engnell” undrar om den där utlovande konsolrevolutionen verkligen är så mycket att hoppas på?

”Det har pratats mycket om revolution de senaste åren. Dreamcast skulle revolutionera konsolspelandet i och med onlinemöjligheterna. Genomslagskraften hade säkerligen blivit större om konsolen hade sålt mycket bättre och Dreamarena blivit tidernas samlingsplats för onlinespelare.” […] ”[PlayStation2] skulle [också] komma att ”revolutionera spelandet radikalt”, hette det i en annons. Men trots allt snack om Emotion Engine som skulle förmedla känslor, visade sig PlayStation 2 vara en spelkonsol bland alla andra. Det borde inte ha varit en överraskning, det finns nämligen alltid skäl att bli misstänksam när en konsol eller ett spel påstås få oss att se på saker på ett helt nytt sätt. Oftast visade det sig vara en produkt bland alla andra, även om det inte alls behöver innebära något dåligt.”

”Xbox visade sig, precis som PlayStation 2, vara en konsol som alla andra och egentligen är det bara Bungie och Team Ninja som hittills har lyckats utnyttja potentialen i formatet. Nu talas det än en gång om revolution, den så kallade onlinerevolutionen. Åter igen finns det starka skäl att vara om inte misstänksam så i alla fall återhållsam i sina förväntningar. Är det verkligen en revolution i ordets rätta bemärkelse? Onlinespelande i sig är inget nytt, men framför allt finns skäl att fråga sig om alla konsolspelare verkligen kommer att kasta sig online för att spela med totala främlingar så fort chansen erbjuds.”

”Om inte alltför länge kommer vi att inmatas med samma sorts hype igen, denna gång gäller det PlayStation 3. Nu talas det inte längre om något så trivialt som att förmedla känslor, nu handlar det inte längre om en vanlig spelkonsol. Nej, nu gäller det en supermediamaskin som ska integreras med det framtida hemmets övriga elektronik. Ja, ni förstår själva. En uppmaning till Ken Kutaragi att ta en treo och lugna ner sig kanske vore på sin plats. Jag tror nämligen att efter att både PlayStation 3 och Xbox Next har släppts kommer att sitta och spela ensamma i våra rum precis som vi gör i dag, oavsett onlinemöjligheter och integrering med både internationella servrar och ditigalkylskåp.”

Ibland månadens insändare i Gamereactor slår signaturen ”MO54” fast, en gång för alla, vad som gäller angående speltidningar och deras recensioner:

”Jag ville bara sända ett meddelande till alla som klagar på recensioner: Sluta klaga! En recension är EN persons åsikt. Det viktigaste med en recension är texten, inte vad den fick för poäng. I texten står det information om spelet. Där kan man ser hur spelet är och vad det handlar om och så vidare. Jag kan säga att jag inte håller med Gamereactor i alla recensioner med det är mina åsikter. Inte deras. En recension ska vägleda, inte välja ut ett spel åt en.”

(Klipp ur och spara!)

I Super PLAY tar Signaturen ”Mattias” också upp det där med speltidningar och recensioner, och uppmanar till och med Super PLAYs  läsare att även läsa Gamereactor!

”För hur mycket Super PLAY än påstår sig veta om vad som skiljer ett bra spel från ett dåligt så är det ändå varje enskild individ sin egen expert och avgör själv vad som är roligt kontra tråkigt. Detta är inte kritik riktad mot Super PLAY. Detta är en uppmaning att inte bara läsa Super PLAY, utan om du är intresserad av ett spel, läs allt du kommer över! Ut på nätet och läs massor av recensioner, både de som sågar respektive de som hyllar spelet. Testa demoversionen och titta på spelfilmer. Bilda dig en egen uppfattning. Det går inte att lita på en enda recensent av ett spel även om den är publicerad i Super PLAY. Det man kan lita på är att den till 100 procent återspeglar den recensentens åsikter. Och med all respekt för Super PLAY så är det inte ofta som jag håller med om deras åsikter, även om det händer. En enda recension, oavsett om den är skriven i Super PLAY eller på GameSpot ger en ofta bara en fingervisning (om ens det) om vad man själv kommer att tycka om just det spelet.”

Månadens nyheter

Varje månad kommer rapporter om ytterligare spelserier som ska bli film i Hollywood. Gamereactor (och även Codex) rapporterar att Driver ska bli nästa tv-spelsserie som blir storfilm på vita duken. Gamereactor rapporterar också – något mer oväntat – att även Mechwarrior som ska bli Hollywood-film! Och Codex kontrar med att de båda japanska spelserierna Onimusha och Tekken också ska bli film.

Electronic Arts är (som vanligt) i shoppartagen:

”Electronic Arts meddelade nyligen att de köpt in sig i det svenska utvecklingshuset Digital Illusions. Den amerikanske utgivaren äger numera 19 procent av bolaget och har möjlighet att köpa fler aktier senare.”

De japanska musik- och dansspelen slår till?! 

”Smala japanska spel brukar inte vara alltför framgångsrika i väst, om man ser till försäljningen. Något som börjar förändras. De senaste åren har udda japanska koncept lanserats även i Europa och USA. Musik- och dansspelen har exempelvis blivit mer populära, vilket guldkorn ur förra årets spelskörd påvisade. Humoristiska Papappa the Rapper 2, psykedeliska Frequency, och dirigerande Mad Maestro hade främst en sak gemensamt: de släpptes exklusivt för Playstation 2.”

Och ”den japanska Dance Dance Revolution-trenden slog till i Sverige förra året, då bland annat en tävling i spelet hölls i Heron City.”

(Ja, nu är inte Frequency något japanskt spel, men utvecklarna Harmonix kanske ändå har framtiden för sig?)

Game Boy Advance SP är snart här! 

”Priset för allt ser ut att landa på 1395 kronor här i Sverige, vilket kan te sig lite saftiga för vissa. Det är ju trots allt ingen ny maskin egentligen, utan bara en helt vanligt [sic] Game Boy Advance, fast med inbyggd belysning, nytt fräckt ansikte och ett batteri som går att ladda upp. Dock kommer man inte ifrån att den både är funktionell och sexig.”

Freeloader i flera former

Äntligen ska vi kunna spela amerikanska och japanska spel på vår Gamecube!

”Så kom då äntligen den efterlängtade freeloadern. Bootskivan som gör det möjligt att köra importspel på Pal-maskiner, och vice versa. Dock är den första versionen, 1.04, inte helt problemfri vilket medför att vissa spel inte riktigt fungerar som de ska. Datel släppte därför kort därefter en uppgraderad version, 1.06b, där samtliga problem ska vara åtgärdade. Hur länge det dröjer innan man hittar nya återstår att se.”

(Eller så kan konsoltillverkarna se till att göra spelen och maskinerna regionsfria, kanske?)

Nintendo vs Pirater

”Över 300 000 piratkopior blev det totala resultatet av tre raider mot kinesiska tillverkare i februari. Det var Nintendo i samarbete med de kinesiska myndigheterna som genomförde razziorna. Detta var startskottet i en upptrappad kampanj mot mjukvarupirater, som Nintendo kommer att genomföra under året. Bland annat har det även utförts razzior mot fabriker i Mexico och Paraguay. Enligt experter förlorar spelföretagen över 5.8 miljarder kronor om året på piratkopiering.”

The Sims Online floppar i Amerika

”Snart finns The Sims till Playstation 2 ute på butikshyllorna i Sverige. I det stora landet i väst har The Sims Online lanserats, men inte funnit gensvar hos den amerikanska publiken. En anledning till att spelet inte ens lyckats ta sig in på topp-tio listan är att många inte tycker att det är bekvämt att koppa upp sig med sin konsol ännu.”

(Ja, nu släpptes aldrig The Sims Online till konsol visserligen , men i övrigt kanske analysen stämmer?)

Ett annat spel, som likt The Sims Online har en månadsavgift för att få spelas online – och som faktiskt släpptes till Playstation 2 – är Everquest Online Adventure, vilket inte gillas av alla: (Det som inte gillas av alla är alltså månadsuppgiften, inte att spelet släpptes till Playstation 2, vilket i och för sig inte heller kanskegillades av alla, men det är inget som Codex skriver om.)

”Everquest Online Adventure blir en dyr historia. Som man kan gissa av titeln är det meningen att man ska ge sig ut på nätet, och förutom fullpriskostnaden för själva spelet, behöver man betala ungefär tio dollar i månaden för att äventyra online. Rollspelet släpptes den 11 februari i USA. Något preliminärt datum för en eventuell europeisk release har inte utannonserats.”

(Ja, hur många är beredda att betala en hundralapp i månaden för att få spela online liksom..?)

Ico – årets spel 2002?!

”För fjärde året i rad anordnade branschföreningen MDTS Spelagalan, där det gånga årets bästa spel utses av en oberoende jury bestående av journalister och återförsäljare.”

Codex var också närvarande, och även om de inte bara tänkte på spel utan även på den där världen utanför spelvärlden: ”Eftersom denna minigala gick av stapeln innan krigsutbrottet så var den helt befriad från antikrigstal och andra manifestationer, förutom ett och annat vrål från de vinnande distributörerna.”

Och hur var det med det där med Super PLAY och att förutsäga framtiden?

”Ända sedan [Super Mario Bros] har [Marios] liv varit ett enda långt segertåg, och bara plattformsspelen har idag sålts i hissnande 160 miljoner exemplar. En siffra som varken Mario själv eller någon annan spelkaraktär någonsin kommer att kunna överträffa.”

(Ja, hur många plattformsspel med Marios störa konkurrent Sonic har det egentligen sålts? Enligt sidan Video Game Sales Wiki  har det för närvarande sålts 153 340 100 plattformsspel med Sonic i huvudrollen. Så visst är det fortfarande en bit kvar till de där 160 miljonerna exemplar för den blå igelkotten…)

Nokia utmanar Nintendo!

Nokia ger sig på Nintendos främsta marknad, det vill säga det bärbara spelandet, med sin Nokia N-Gage!

”Det är en telefon, nej det är en bärbar spelmaskin, nej det är en radio, nej det är en MP3-spelare. Faktum är att Nokias senaste skapelse, N-Gage, är allt detta och lite till. Den är byggd med den senaste tekniken, bluetooth, som låter spelare att möta varandra online via sina telefoner, och GPRS, som fungerar som ett vanligt lokalt nätverk. Givetvis har den en färgskärm och man ska även kunna utnyttja den senaste 3G-tekniken, vilket innebär att man kan skicka såväl vanliga SMS som MMS-meddelanden.”

”Men för att den ska kunna lanseras som en framgångsrik spelmaskin krävs det givetvis även att den har intressanta spel att erbjuda. Nokia meddelar att de redan har slutit avtal med välkända spelutvecklare som Sega, THQ, Eidos och Taito, och fler ska vara på väg. Detta gör att spel som Sonic: the Hedgehog, Space Invaders, Super Monkey Ball och Tomb Raider med flera kommer att finnas tillgängliga vid lanseringen.”

”Den kan enligt enligt Nokias affärsstab inte jämföras med något som idag existerar på marknaden, eftersom den på papperet är allt i ett. Med N-Gage går det att surfa på nätet, skicka e-post, lyssna på radio och MP3-filer, skicka MMS och spela spel online. De flesta spelen kommer att gå att ladda ned via nätet, men vill man ha de mer avancerade spelen får man köpa dessa på ett multimediakort (MMC).”

”Nokias spelmaskin ska släppas i slutet av det här året och den enda frågan som återstår är väl hur man ska ha råd att köpa den.”

”Om N-Gage kommer att bli en flopp eller en succé vågar jag inte sia om. Och den viktigaste frågan kvarstår: hur mycket är den mobilitet och de tjänster som Nokia N-Gage erbjuder värda?”

Framtiden ser mörk ut för Nintendo?! – Shigeru Miyamoto dementerar

”Nintendo har haft en tung tid. Efter böterna man fick betala till EU, så var Gamecubeförsäljningen under december ingen munter läsning. Konsolen ligger nu efter Xbox både i Europa och USA. Playstation 2 är överlägsen marknadsledare överallt. Den svaga försäljningen har lett till ett sjunkande börsvärde och aktieanalytikerna frågar sig om Nintendo kommer att gå samma framtid som Sega till mötes.”

För att liva upp fansen, kan Gamereactor rapportera, har Shigeru Miyamoto åkt på RP-turné. Den 21:e februari 2003 besökte han Virgin Megastore i Londen där mer än 1000 fans fick sina spel signerade.

Shigeru Miyamoto passade redan innan resan på att hinta om kommande spel. Enligt Gamereactor kommer såväl Mario 128 – den verkliga uppföljaren till Super Mario 64 – som Pikmin 2 att släppas innan 2003 är över.

Att såväl Super Mario Sunshine som det första Pikmin släpptes visserligen så sent som 2002 i Europa, men även Super PLAY kan bekräfta att Pikmin 2 släpps under 2003. (Spoiler: Pikmin 2 släpptes till slut i oktober 2004.)

Wario Ware – förhandstitt (eller snarare förhandsglimt)

”2003 ska bli Warios år. Från att ha varit på dekis ett halvt decennium har Nintendo rehabiliterat den gamle odågan och sparkat in honom i två hela nya spel. Det finns knapphändiga uppgifter vad spelet Wario Ware egentligen ska handla om och innehålla. Nintendo säger att spelet ska leverera omedelbar action, vad det nu kan betyda. Vad vi vet med säkerhet är dock att spelet kommer att vara fullspäckat med burlesk Wario-humor som man antingen älskar eller hatar.”

Empires: Dawn of the Modern World – förhandstitt

Empires: Dawn of the Modern World ser lovande ut! Och det beror förstås helt på den koreanska krigssoxen…

”Den koreanska krigssoxen är en föga känd enhet hämtad från verkligheten. Den koreanska armén satte fast spjut och och kruttunnor på oxar som sedan skickades rakt in i fiendetrupper för att kanske spetsa några soldater och sedan sprängas.”

Förlorade spel: Dead or Alive: Code Chronos

Om någon försöker hålla koll på alla förlorade spel hittills i den här artikelserien är de: #1 Starcraft Ghost, #2 BC #3 Dead Phoenix, #4 The Last Ninja 4, #5 Capcom All-Stars och nu #6 Dead or Alive: Code Chronos.

”Tänk vad ett enda spel kan göra för en konsol” konstaterar Codex upprymt. Är det ”Halo räddade Xbox” igen? Eller handlar det om vad det kommande Zelda kan göra för den tveksamma Gamecube-försäljningen? Nej, det är Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball som fått Xbox-försäljningen att tredubblas i Japan! 

De galnaste tävlingarna någonsin!?

”Vill du ha alla Nintendos spel till Gamecube och Game Boy Advance? Plus alla dem som släpps under 2003? Samt en Gamecube-maskin, en Game Boy Advance SP och möjlighet att koppla ihop de båda konsolerna? Då är det här tävlingen för dig.”

(Tävlingarna var bättre förr…)

(”Spel för minst 20 000 kronor” är en fras man använder allt för sällan…)

(Jag har en rosa Playstation 2 (som släpptes flera år senare). Det är grejer det!)

Spännande nya arkadnyheter!

”Dogstation Deluxe lär nog aldrig komma till Sverige. Anledningarna är många, men grundar sig nog främst i att det hos oss knappast finns ett lika stort behov av ett arkadspel som är ett husdjurssubstitut för stressande storstadsbor.”

”Mycket har hänt med golfgenren efter att flera arkadtillverkare introducerat rörelsedetektorer i sina spel. Mocap Golf innehåller den senaste teknologin, som erbjuder en ovanlig golfupplevelse.” […] ”Arkadmaskinens rörelsedetektorer ränar snabbt ut goldklubbans fart och vinkel. Tekniken är så pass avancerad att den till och med kan
känna av om spelaren hör en hook eller slice.”

(Shigeru Miyamoto för anteckningar…)

Shigeru Miyamoto – nya och spännande fakta (möjligen)

Om du vill veta mer om Nintendos superproducent och mentor för kommande generationer så är hans favoritartist den jazzige countryartisten David Grisman (finns på Spotify förstås), det spel som han gjort som han är mest missnöjd med är Zelda II: The Adventure of Link, och hans föredrar Playstation 2 framför Xbox, för det var en av hans gamla klasskompisar från universitetet som designade den.

Men vad sysslar han med när han inte arbetar eller spelar?

”Jag har simmat regelbundet sedan jag fyllde 40, då jag också slutade att röka. Annars försöker jag att spendera så mycket tid som möjligt med min familj och vår hund som vi nyligen har köpt.”

(Ja, här föddes Nintendogs alltså…)

(Det här kanske kan bli något?)

Världens 100 bästa spel – enligt Super PLAY

Det roliga med sådana här gamla topp 100 listor – förutom att se om ens egna gamla favoriter är med förstås – är att se vilka spel som har lyfts upp på listan som förmodligen inte skulle hamna på en sådan här lista idag.

Bland dessa hittar vi spel som:

97) Mario Picross (1995)
96) Top Skater (1996)
91) Baku Baku Animal (1995)
86) Realms of the Hauting (1996)
85) Decathlete (1996)
83) Ninja Gaiden II (1990)
79) Rayman Revolution (2000)
74) Shining Force II (1994)
70) Championship Manager 01/02 (2001)
57) Mr Driller 2 (2001)
48) Vagrant Story (2000)

Och så Topp 10!

(Det är inte mycket Sega eller Playstation på topp 10…)

Super PLAY – 10 år!

Super PLAY fyller 10 år! Det första numret av den tidigare inkarnationen Super Power kom nämligen i mars 1993! Super Power var inledningsvis Nintendo-exklusiv, men redan 1995 började detta att knaka i fogarna…

”Det var på Consumer Electronics Show i januari 1995 som diskussionerna kring [Super Powers] motto ”100% Nintendo” började. Det var där, under vårt andra gemensamma Las Vegas-besök, som vi för första gången såg Virtual Boy och PlayStation sida vid sida och hade svårt att motivera det faktum att det var den förstnämnda vi skulle skriva om. Och det var i samma mässhall som vi gjorde allt som lagen tillät för att få komma in i Segas monter och spela Daytona USA och Virtua Fighter 2, trots att Super NES-spelen stod uppradade och bara väntade på oss.” […] ”Samma sommar lanserade vi en uppgraderad Super Power, där alla konsolformat fick lika mycket utrymme.”

”Nästa steg i evolutionen tvingades ursprungligen fram av förlagsledningen. Hösten 1995 var besvikelsen stor över att vi inte hade fått tiotusentals nya läsare när vi började att skriva om spel till fler format än Nintendos, och den 6 december kallades redaktionen till ett krismöte. Jag minns fortfarande hur förlagets VD höll upp två nummer av tidningen High Score – ett med Sonic på omslaget och ett med Pamela Andersson – för att demonstrera hur man gör en säljande speltidning. Och då var det alltså inte Sonic som hade lockat flest köpare.”

”Utan dessa försök till vägledning hade Super PLAY kanske aldrig existerat. Den hade åtminstone aldrig blivit vad den blev. För det var dagarna efter krismötet som hela redaktionen enades om att göra allt som stod i vår makt för att undvika det ledningen hade sagt. Det var med VD:ns ord ekande i mitt huvud som jag tog julledigt och på allvar började fundera på vad jag skulle göra med mitt liv som speljournalist.”

”Med slagorden ’Det här är ingen lek’ lanserade vi Super PLAY; en tidning som tog spel på allvar, som ansåg att spel var en lika intressant och seriös kultur som musik, film, litteratur eller vad vi nu jämförde den med.”

(Under våra efterforskningar har vi lokaliserat High Score-tidningen med Sonic på omslaget och tidningen med Pamela Andersson. Vilken av de båda skulle du ha köpt? Hur tycker du att en speltidning borde se ut?)

Dessutom kan vi bjuda på en bild med samtliga omslag till Super Power och Super PLAY under tidningens tio första år!

(Gotta catch ’em all! Har du dem alla?)

Och så det viktigaste – månadens recensioner!

Panzer Dragoon Orta

Panzer Dragoon serien är tillbaka, den här gången till Xbox! Det är idel positiva tongångar bland kritikerna. Super PLAY ger spelet 7/10.

”Panzer Dragoon-serien har inte haft det så lätt. Panzer Dragoon, Panzer Dragoon Zwei och Panzer Dragoon Saga släpptes alla till Sega Saturn, och i och med att den maskinen inte sålde enligt planerna blev inte heller spelen uppmärksammade av den stora massan. Den här gången är plattformen Microsofts Xbox, vilket kanske kan få fler personer att upptäcka drakarna och deras ryttare – den här gången en ung flicka vid namn Orta.”

”Panzer Dragoon Orta går som på räls. Med detta menar jag att draken man rider på i stort sätt flyger självmant och väljer sina egna vägar genom de olika banorna. I likhet med Nintendos klassiker Starwing och Lylat Wars kan man styra åkturen genom en viss ram men fokus ligger inte på detta, utan istället på det sikte som visar åt vilket håll Orta tittar.”

Codex ger spelet 8/10:

”Själva banorna går på räls med bara ett par alternativa vägar på varje karta. Det går inte att vända eller stanna, vilket gör att spelet blir ett nöje att spela flera gånger.”

Gamereactor är mest positiva och delar ut betyget 9/10:

”Spelet hör till den kategori som kallas rälsskjutare. Det innebär i princip att man inte väljer vart man vill flyga, utan man åker längs en bestämd väg. Däremot kan man förändra sin hastighet en aning samt flyga runt i skärmen, allt för att undvika skott och hinder. Dessutom kontrollerar man Orta, flickan på drakryggen. Hon kan vrida sej 360 grader och man får således hålla koll på fiender från alla håll.”

”Vad jag vill ha sagt är: Panzer Dragoon är tillbaka. Egentligen är det svårt att sätta fingret på precis vad som gjorde de tre föregångarna i Panzer Dragoon-serien så speciella. Det mesta kan härledas till deras speciella stämning. Spelen kretsar kring en fiktiv värld, hårt präglad av krig och hopplöshet. Där talas ett säreget språk, folk ser ut på ett speciellt vis samt att där givetvis finns drakar.”

”Panzer-världen är enastående vacker och detaljerad. Drakmarorna är flygande alien-drottningar, landskapen är fulla av muterade växter och Imperiets flygande slagskepp ser ut att komma direkt ur en fantasytavla. Musiken passar alltid till platser och händelser och världen har till och med ett eget språk; hela spelet är textat på engelska.”

”Allt eftersom äventyret fortlöpte fascinerades jag mer och mer av den egendomliga, ibland snudd på bisarra, designen som genomsyrar allt – landskap, varelser och effekter. Ortas drake ser till exempel inte riktigt ut som standarddraken enligt sagorna, utan har snarare ett utseende som antyder att den har blivit skapad på konstgjord väg, som en form av biologiskt vapen.”

”Spel som skiljer sig från mängden är något jag verkligen ser som positivt, och Panzer Dragoon Orta är definitivt originellt vad gäller det yttre. Ibland glider konstigheterna nästan iväg åt estetiskt framtidsflum i stil med Rez, vilket jag personligen bara tycker är kul. Men för det mesta har det som sagt ett alldeles eget utseende som dessutom kommer väl överens med musiken. Melodierna är förhållandevis lugna och vackra, och gör att spelet får ett alldeles egen atmosfär. Lite svängigare bossmusik kunde möjligen vara på sin plats.”

”Det hela är en så omtumlande upplevelse att jag mellan varven mest suttit som ett leende fån och bara betraktat härligheten utan att kunna fokusera mig på själva spelandet. Det är antagligen världens just nu snyggaste spel, helt enkelt.”

”Bossarna är ett kapitel för sig. Inte nog med att de är rena mästerverken rent designmässigt. De är också fullständigt gigantiska och på ett mycket smart sätt bestående av flera småsektioner, så det aldrig någonsin blir upprepande att slåss. Inte sällan kan en fight mot en boss pågå över fem minuter innan den får bita i gräset. Under den tiden har man fått leka prickskytt, letat ömma träffpunkter, fått göra magvändande undanmanövrar och naturligtvis fått skjuta så det räcker och blir över. Efter var avklarad bana får man betyg som sätts i olika kategorier, samt berättar om man tagit någon alternativ väg.”

Metal Gear Solid 2: Substance

Metal Gear Solid 2 är också tillbaka, den här gången till Xbox! Även här är det glada utrop från kritikerna. Gamereactor ger spelet 8/10:

”Nu har det gått över ett år sedan Hideo Kojimas storslagna actiondrama släpptes till Playstation 2 och äntligen är det Xbox-ägarnas tur att ta del av äventyret.”

”Men det är inte frågan om en rak konvertering utan snarare ett Metal Gear Solid 2 i lyxförpackning med nytt innehåll; bland annat uppdaterad grafik och nya uppdrag. Kanske främst för de som inte spelat tidigare, men även lite smått och gott till fansen.”

”Personligen gör jag till dem som uppskattar Kojimas långa dialoger och stämningsfulla mellansekvenser. Andra menar annars att spelet mer påminner om en film med interaktiva sekvenser men det håller jag inte riktigt med om. Handlingen driver spelet och får dig att vilja smyga vidare och slutföra det du har påbörjat.”

”Kontrollen har blivit lite bättre sedan sist. Förutom att boxens rejäla handkontroll skakar mer intensivt går det faktiskt lite bättre att styra Snake. Att vända blixtsnabbt med en knapptryckning och byta till förstapersonsperspektiv genom att trycka ner styrspaken kan tyckas vara bagateller, men underlättar ganska mycket i hetsiga situationer.”

”Jag tycker helt klart att Metal Gear Solid 2: Substance är en välkommen repris av ett riktigt bra spel. Etiketten Substance må var lite missvisande då spelet inte innehåller så värst mycket ny substans. Trots det är dock Metal Gear 2:Substance [sic] ett perfekt köp för alla actionsugna Xbox-ägare och framförallt för alla Solid Snake-fans.”

Super PLAY ger, efter viss tvekan, spelet 9/10:

”Metal Gear Solid 2: Substance är allt som originalet någonsin var, och lite till. Hela det ursprungliga spelet finns kvar, men det är inte allt som skivan har att erbjuda. Tittar man i huvudmenyn ser man att två nya alternativ lagts till, nämligen Mission och Snake Tales.”

”Att sätta betyg på det här är naturligtvis svårt. Nian som det trots allt får i slutbetyg är inte helt självklar, och förutsätter flera olika saker. Till att börja med ska fans av Metal Gear Solid 2 ha klart för sig att det inte är något nytt storslaget äventyr man får för pengarna, utan samma spel fast den här gången med mer extrasaker vid sidan. Det känns inte helt rätt att man ska behöva betala för originalspelet en gång till, bara för att få se mer av Snake och Raiden. Och om man inte har bekantat sig med dem tidigare bör man vara medveten om att Metal Gear Solid 2 är en speciell typ av spel som har fått kritik för att det innehåller för mycket story och för lite interaktivitet. Själv ser jag det som en hybrid mellan film och spel, och är därmed nöjd. I vilket fall som helst är Metal Gear Solid 2: Sustance den mest kompletta versionen av Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty som finns på marknaden.”

Codex funderar också kring gränserna mellan spel och film, och ger spelet 8/10:

”Storyn berättar om allt från kärnvapenladdade massförstörelsemaskiner och hotfulla terroristoperationer till komplicerade konspirationsteorier på ett filmiskt och stilistiskt sätt, och slår det mesta inom spelvärlden på fingrarna. Spelandet fokuserar på nagelbitande spionaction med timing och försiktigt tassande på tå. Spelmekaniken kan i sig själv liknas vid en mer avancerad form av kurragömma.”

”Hideo Kojimas hissnande äventyr är ett mellanting mellan spel och film, ett äventyr som går ett steg längre än alla andra – på både gott och ont. De extrauppdrag som finns i Substance tillför extra livslängd, även om man kunde önska sig lite mer.”

Jurassic Park: Operation Genesis

Inte lika överväldigade är kritikerna inför det nya Jurassic Park-spelet. Super PLAY ger det 5/10:

”Nej, min vistelse i parken var verkligen inte en fröjd för ögat, spiken i kistan var när en triceratops helt likgiltigt gick och ställde sig inuti ett träd. Låt gå för att jag inte var med under juraperioden, men jag är hyfsat säker på att det inte gick till på det viset.”

”Operation Genesis har sina ljusa sidor. Miniuppdrag där man bland annat ska fota dinosaurier från en bil är kul bonusprylar som får spelet att kännas mer varierat. Men för att få ut något bestående av det krävs det nästan att man är frälst på antingen urtidsdjur eller strategispel i stil med Theme Park. Eller bara har sett filmerna för många gånger för sitt eget bästa.”

Codex är båda aningen tveksamma, och försiktigt positiva, och ger spelet 6/10.

”Det kan tyckas vara en aning sent att släppa ett spel baserat på Jurassic Park nu eftersom vi inte har sett, eller kommer att se, en ny film i serien på bio i år. Konceptet spelet bygger på är dock klockrent; ett strategispel i samma andra som Theme Park, med berg- och delbanorna utbytta mot dinosaurier. I grund och botten handlar det alltså om att bygga upp en egen dinosauriepark.”

”Vad Jurassic Park: Operation Genesis tappar poäng på är att det inte känns som ett spel till Playstation 2; grafiken för snarast tankarna till Playstation 1 och laddningstiderna är oacceptabla – trots att spelets teknik knappast pressar Emotion Engine. Allt sammantaget är dock Jurassic Park: Operation Genesis ett enkelt men charmigt tidsfördriv.”

IGI 2: Covert Strike

Muntrare miner blir det när det är dags att militär-smyga på PC. Gamereactor ger IGI 2: Covert Strike 8/10.

” Innerloop har hämtat inspiration från en del konkurrerande spel och sammanfattat det som hänt inom stealthgenren de senaste åren på ett bra sätt. Jag tycker mig se tydliga influenser från Looking Glass Thief-spel, Ubi Softs Splinter Cell och inte minst Konamis Metal Gear Solid 2. Alltsamman förpackat i ett välgjort förstapersonsäventyr.”

”På det stora hela är IGI 2: Covert Strike ett mycket bra spel” konstaterar Codex och ger också spelet 8/10.

”Interloop Studios är tillbaka med en uppföljare till sitt populära agentspel IGI 2: Covert Strike.”

(Och uppföljaren heter också IGI 2: Covert Strike konstigt nog.)

”Det är återigen dags att ta på sig rollen som den före detta brittiske Sas-agenten, David Jones. Genom 19 olika banor får du uppleva en suverän historia. Till din hjälp har du en mängd olika saker. Utrustning i form av dyrkar, kikare och handdatorer med mera. Samt vapen i mängder. Dessutom ser vi massor av förbättringar i själva spelet. Givetvis en bättre grafikmotor, som garanterar mycket trevliga miljöer. Såväl utomhus som inomhus.”

Super PLAY är också positiva och ger spelet 7/10.

”Spelet kan väl beskrivas som en light-version av Splinter Cell, eller som Raven Shield fast med bara en ensam soldat. Det som är viktigt att förstå är att det i allra högsta grad handlar om att smyga omkring och undgå upptäckt. Om man blir sedd av fienden så betyder det ofta att man har en möjlig uppgift framför sig.”

”I IGI 2: Covert Strike märks det att man prioriterat spelbarhet och stora omgivningar framför visuell finish. Till skillnad från spelets övriga egenskaper verkar nämligen detaljrikedomen ha stått stilla de senaste två åren.”

”Tröttnar man på singelplayerläget så finns det ett mycket roligt multiplayerläge att fördriva tiden med. Där möts två lag på fem olika banor, där målen är olika beroende på vilken bana det är.”

”Den kanske viktigaste förbättringen är dock flerspelarstödet. Här har man verkligen satsat på att ge spelarna vad de vill ha. Spelet stöder flera spelare över såväl Internet som Lan. Man kommer att kunna spela i två olika lag, operatives versus terrorister. Vilket påminner en hel del om Counterstrike. Det finns dock vissa viktiga skillnader. Bland annat har man tillgång till den viktiga datorn i flerspelarläget. Vilket gör att man lättare kan hålla koll på sina kamrater och motståndare, samt miljön man befinner sig i. Det här, tillsammans med en mängd olika kartor och spellägen, ser ut att göra IGI 2: Covert Strike till en vinnare på Internet.”

”Det är kul att se när en utvecklare verkligen lyssnar till spelköparna och tar i för att rätta till de forna misstagen. IGI2 är ett strålande exempel på en bra uppföljare och lever på meriter som dynamisk struktur, balanserat upplägg och utmanande spelbarhet.”

”Det finns inga allvarliga brister i det här spelet, och även om det har lång väg kvar till finessrikedomen i Splinter Cell så är det helt klart köpvärt. Särskilt det underhållande multiplayerläget är ett stort glädjeämne och känns som en riktig bonus till ett redan bra spel.”

Civilization III: Play the World

Civilization III har blivit med expansion. Så att man ska kunna spela mot andra över nätet. Super PLAY ger Civilization III: Play the World 8/10.

”Förutom det vanliga spelsättet där alla snällt får vänta på sin tur så finns det fyra nya: turnless, simultaneous, hotseat och play by email. Det som kallas turnless är en rätt förvirrande variant där du har en viss tid på dig att utföra det du vill. När tiden är ute så görs alla beräkningar av strider, inkomst och så vidare, och sedan börjar en ny omgång. Hotseat är när flera personer turas om att spela på samma dator, och det får väl betraktas som en nödlösning. Då är simultaneous klart bättre. Alla kan göra sitt på samma gång, och först när alla rapporterar att de är färdiga så går spelet vidare till nästa omgång. Ett ypperligt sätt att spela. Sedan finns det också en mycket slarvigt implementerad play by email-variant, där du själv måste hitta och maila din save-fil till en kompis, som sedan måste göra samma sak efter sin omgång.”

”Vi hade jätteroligt med Play the World, men det krävs nästan att man är några kompisar (till skillnad från ohyfsade Internet-främlingar) och det krävs att alla inblandade är lika tålmodiga och engagerade. Kan man få ihop ett sådant gäng så är det här fantastiskt givande.”

Tenchu: Wrath of Heaven

Alla spel som innehåller ninjaflickor är köpvärda spel, brukar man säga, men Super PLAY håller inte med och ger Tenchu: Wrath of Heaven5/10:

”De grafiska problemen består inte av för få polygoner utan av bristen på texturer och realtidsljussättning. Och finns det något som är viktigare än tunga skuggor och fladdrande ljusformer för ett spel som skildrar en grupp ninjors förehavanden?”

”Inte heller de kritiska smygarmomenten visar sig vara särskilt framstående. I Tenchu: Wrath of Heaven ser vakterna runt sex sju meter framför sig, vilket känns minst sagt töntigt, speciellt med tanke på att grafikmotorn inte har anpassats till att visa några tunga skuggor, vilket skulle kunna förklara datorvakternas närsynthet. Slutsatsen är att trots potentialen hos Tenchu: Wrath of Heaven att bli en tung ninjasaga lyckas det inte ta sig ur medelmåttornas djupa träsk.”

Indiana Jones and the Emperor’s Tomb

Mannen med piskan är tillbaka, och recensenterna är aningen oense om spelets kvaliteter. Super PLAY ger The Emperor’s Tomb 5/10.

”Det luktar tidsbrist och halvmesyrer i Indys senaste. Det är sorgligt att säga det, men han börjar bli gammal.”

”Det tråkiga är att spelet känns så föråldrat. Klassiskt äventyrsupplägg är en sak, men när det är alltför inrutat och ologiskt blir det trist. Grafiken gör inte direkt Xboxen rättvisa, om man säger så, och är alltför opersonlig.”

”Allt faller halvvägs på grafikbuggar, oprecis kontroll och obalans i spelet. Indy-stämningen går förlorad när man hela tiden skjuter folk i huvudet istället för att slå dem på käften och när det går en halvtimma innan man får höra en ny replik.”

Gamereactor är mer positiva och ger spelet 7/10:

”Exotiska platser, försvunna artefakter, pompös musik och engelskspråkiga nazister – Indiana Jonas är tillbaka.”

”Spelet blandar oväntat djup närstrid med eldstrid a la Tomb Raider på ett bra sätt. Man får också slåss mot mytiska varelser som gigantiska albino-krokodiler, zombieninjor, spöken och levande statyer. Det blir aldrig enformigt motstånd och vem/vad man möter beror på var i världen man befinner sig.”

”Dessvärre finns störande moment. Det händer att man fastnar i en vägg, står i luften eller andra grafikbuggar. Dessutom är bilduppdateringen låg och ger ett ryckigt intryck. Grafik är givetvis inte allt, men detta är för mycket. Det sänker lite av kvalitetskänslan som omger spelet i övrigt.”

”Men det är ett i grunden ambitiöst projekt, och det första spelet med Indy i huvudrollen som verkligen lyckas återskapa känslan från filmerna.”

Codex är mest positiva och belönar spelet med 8/10:

”Berättelsen är klassisk Indiana Jones. Dialogerna och Indys egna kommentarer passar så perfekt in i serien att man kunde svurit på att det redan gjorts en film med samma story. Tyskarna talar tyska, kineserna kinesiska och Indy talar alltihop. Självklart utspelas hela äventyret till helt rätt musik från filmerna.”

Piskan är förstås viktig och användas både i striderna, i problemlösningen och för att ta sig fram i plattformssektionerna.

”Välkoordinerade slagsmål, originalmusik och den rätta Indiana Jones-känslan infinner sig i detta välgjorda plattformsspel.”

The Mark of Kri

Det Disney-doftande action-spelet The Mark of Kri får recensenterna att leka tripp-trapp-trull, för Super PLAY ger det 6/10, Codex ger det 7/10 och Gamereactor ger det 8/10.

”Med en del annorlunda idéer och vacker grafik når The Mark of Kri en bit på väg, om än inte ända fram.”

”På ett sätt känns The Mark of Kri otroligt gammalmodigt. Det är ett actionäventyr där det i princip gäller att ta sig genom bana efter bana och göra processen kort med motståndet på vägen. Samtidigt känner det ovanligt fräscht i en tid då i princip alla äventyrsspel är mörka, dystra historier; berättelsen i The Mark of Kri känns istället som någon avlägsen sägen från något avlägset land.”

”Conan Barbaren möter Walt Disney…” konstaterar Gamereactor.

”Jag är en nostalgiker i många fall och när det kommer till spelgenren hack’n-slash och beat’em up är jag nästan löjligt lättflörtad. The Mark of Kri börjar med ett lätt äventyrligt anslag, något som dock sakta smälter in i ett genomgående ultralinjär, delvis gammelmodig svärdsvingarslakt.”

”I grund och botten är detta ett ganska enkelt ”beat-em-up”, men med en del ovanliga finesser. Det finns inslag av strategi och smygande, fast i slutändan gäller bara ett sätt att klara skivan: slå skurkarna gula och blå.

Handlingen är inspirerad av polynesiernas, aztekernas och maoriernas myter, och detta återspeglas i de vackra djungelmiljöerna. De handmålade bakgrunderna och de mjukt animerade karaktärerna ger känslan av att titta på en film från Disney eller Don Bluth, intrycket förstärks av musiken, trummandet och blåsinstrument som framkallar en känsla av söderhavet.”

”Kontrasten till den tecknade ytan är allt överdrivet våld som man snart upptäcker är The Mark of Kris viktigaste ingrediens. Och visst är det underhållande att se Disneyfigurer hugga huvuden och knäcka nackar på varandra. Inte minst då striderna är riktigt utmanande.”

”Det mest intressanta i hela spelet (förutom Disney-känslan) är tveklöst det smarta och delvis innovativa stridssystemet. Med hjälp av den högra analoga styrspaken markerar Rau de motståndare han vill slåss mot (upp till nio fiender samtidigt) för att sedan banka musten ur dem, en efter en med hjälp av vilda och underhållande knappkombinationer. Detta kändes till en början nyskapande men stelt och ganska enformigt. Dock märks det att Sonys San Diego-studio lagt ned massor av tid på det här systemet då finesser, färdigheter och helt nya möjligheter låses upp allt eftersom Rau utvecklas som krigare.”

”Med en djup spelmekanik, varierande miljöer och en stor dos utmaning är detta ett av vårens mest intressanta PS2-spel.”

”Med en mer karismatisk hjälte och en intressantare historia kunde Mark of Kri blivit en riktig hit.”

”För att säga något om spelets nackdelar så finns det oftast bara en väg att gå genom banorna, och problemlösandet är inte så viktigt som man förleds att tro. Det finns alldeles för få vapen att samla på sig, och de första man får har irriterande begränsningar.

The Mark of Kri är ändå en överraskande trevlig bekantskap, väl värd att bjuda hem till tv-rummet.”

Steel Battalion

Spelet som är dyrare än en konsol och vars medföljande kontroll är större än en konsol har kommit till Europa! Super PLAY ger spektaklet 8/10:

”I lådan ligger Capcoms senaste robotspel Steel Battalion, komplett med en stor kontrollpanel samt tre pedaler som behövs för att styra. Spelet fungerar inte utan specialkontrollen, specialkontrollen fungerar inte utan spelet. En perfekt symbios. Och nu har vi äntligen testat.”

”Steel Battalion är en helt annan sorts mechasimulator är exempelvis Zone of the Enders. I Capcoms spel styr man en så kallad VT – Vertical Tank, och precis som namnet antyder är detta en enorm och tung sak som inte gärna byter riktning när den väl har satt fart. Bara en sådan sak som att få den att springa tar sin lilla tid.”

”Värt att nämna är är dock den röda eject-knappen som skyddas av ett genomskinligt plastlock. När allt är förlorat har man nämligen några sekunder på sig att skjuta ut sig själv och därmed överleva. Om man hinner rädda sig kan man alltid skaffa en ny VT, men blir man kvar i den exploderande cockpiten får man börja om med hela sin kampanj. Hårt, men rättvist.”

”Så var det det här med pengar. I USA kostar Steel Battalion 2000 dollar, och det svenska priset ser ut att bli 1995 kronor, vilket är en kostnad värdig en konsol snarare än ett spel. Må vara att kontrollen är rent ut sagt erotisk, men är den verkligen värd det? Missförstå mig inte nu, jag tycker att Steel Battalion är ett grymt spel som man styr på ett tufft och annorlunda sätt. Men hur mycket är man egentligen beredd att betala för ett enda spel? Kampanjmöjligheten är dessutom i stort sätt det enda valet som finns. Definitivt utmanande, men inte speciellt varierande. En rejäl träningsmöjlighet, kanske ett flerspelarstöd samt fler saker i allmänhet skulle ha gjort gott för hållbarheten; spelets akilleshäl. Men på alla andra plan har Capcom lyckats.”

The Legend of Zelda: A Link to the Past & Four Swords

Ett av spelhistoriens mest älskade action-äventyr är tillbaka – den här gången till Gameboy Advance! Super PLAY ger The Legend of Zelda: A Link to the Past & Four Swords 10/10.

”Vad säger man? Vi har just utsett The Legend of Zelda: A Link to the Past till världens näst bästa spel. Alla kategorier. Det borde liksom räcka.”

Gamereactor ger nyutgåvan 9/10:

”Det bästa spelet i serien gör efterlängtad bärbar debut.” [….] ”Trots att över ett decennium har gått sedan sist förvånas jag över hur otroligt roligt spelet är och hur Zeldas speciella speciella stämning snabbt infinner sig.”

Codex är minst överväldigade och ger spelet 7/10:

”Vi känner igen oss. Prinsessan Zelda är i klistret och ondska sveper över världen. Som den modige hjälten Link ska du ställa saker och ting till rätta, och du kämpar mot hopplösa odds.”

Och så var det det nya tillägget Four Swords:

”Nytt är miniäventyret Four Swords där man kan spela fyra samtidigt. Det är både spännande, nyskapande och vanebildande. Grafiskt syns spelets ålder, men det är fortfarande tydligt och vackert designat. Roligt är att Links utseende i Four Swords är omgjort, samt bättre animerat och överlag betydligt mer detaljerat.”

”Eftersom spelet är begränsat till fyra olika grottor vore det missvisande att kalla Four Swords för ett riktigt äventyr. Vad det handlar om är snarare ett minispel där två till fyra spelare som hjälpas åt att bekämpa fiender och lösa pussel.”

”Som bonus betraktat är Four Swords en riktig höjdare, men det är inte därför du vill ha det här spelet.” Det beror snarare på att det är ”en perfekt konvertering av världens näst bästa spel.”

”Hade spelet haft Four Swords spänst och fräschör i grafik och animation hade betyget varit en given tia.”

”Det är svårt att göra en rättvis bedömning av Zelda på GBA, eftersom det är en trogen kopia av det spel som många en gång spelade och älskade. Men det var då, och även om spelet fortfarande håller hög klass så märks det att det har blivit lite dammigt. Dagens spelare, som inte har vuxit upp med legenden om Zelda, kan kräva mer än detta. Som modern produkt fungerar det bra, men det är inte svårt att hitta titlar som känns fräschare.”

Dead or Alive: Xtreme Beach Volleyball

”Världens mest omtalade bagatell är här,” konstaterar Super PLAY, och ger ’strandliv på öde ö-simulatorn’ Dead or Alive: Xtreme Beach Volleyball 5/10:

”Allt började med skumpande bröst. I Dead or Alive till PlayStation och Saturn fanns en inställningsmöjlighet som lät spelaren bestämma hur mycket de kvinnliga behagen skulle röra sig under slagsmålen. 100 000 japaner valde ”allt, max, jordbävningsskalv” och satte snöbollen i rullning. På Tecmos kontor i Tokyo fnissade Tononobu Itagaki hysteriskt och gjorde likadant. Sju år senare ger han oss Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball, och Kasumi slåss inte längre. Hon ligger på en sandstrand iförd stringbikini och 100 000 japaner låter kameran zooma in på hennes bröst, som de varit med och skapat. 37 poäng av 40 i Famitsu. Succé.”

”Det skulle förstås kunna klassas som en lättsam spinoff, utvecklad på ett halvår och anpassad för den japanska marknaden. En parentes i väntan på det fjärde spelet i serien, det som slutligen ska sparka sönder knäskålarna på Virtua Fighter och äga slagsmålsgenren. Problemet är att Microsoft inte behandlar det så. Det lanseras över hela världen och kostar lika mycket som alla andra spel till formatet.”

”När jag spelade min första volleybollmatch efter att ha hoppat på luftkuddarna i poolen till förbannelse slogs jag av att spelets självutnämnda huvudmoment är lika långgrunt som stränderna runt ön. Det som på Tecmos kontor i Tokyo kändes som ett nyskapande spelsystem uppbyggt kring handkontrollens analoga knappar visar sig vara oprecist och nästan självgående.”

”Kameran (som i den enda tillgängliga vinkeln befinner sig på sidan om planen och är ganska långsam) kommer att göra sitt bästa för att motarbeta varje försök till finess i ditt spel.”

”Det känns bara pinsamt att förväntas kämpa för att köpa en ny bikini åt favoritdockan i mitt Barbiehus, för att sedan zooma in på hennes kropp när hon bär den. Det är en upplevelse för en omöjlig person i gränslandet mellan tolvårig flicka och manlig, japansk voyeur. Det är inget för mig.”

Gamerceactors recensent är betydligt mer positiv och ger spelet 8/10. Det är dock inte ett spel för alla:

”Om du inte gillar de kvinnliga huvudpersonerna i Dead or Alive ska du undvika detta som pesten. Det är gjort enbart för fansen.” […] ”Halvnakna damer är huvudinnehållet i Tecmos försenade julklapp till alla dedikerade DOA-fans.”

”Huvuddelen av spelet kretsar ändå runt volleyboll, men för att ens få spela måste du ha en partner. Din relation till med- och motspelare avgör i mångt och mycket hur matcherna kommer att gå, så du måste köpa lämpliga presenter åt varje tjej för att göra henne på gott humör. Väl inne i matchen är spelet upplagt ungefär som i Virtua Tennis med intuitiv kontroll och lagom mycket automatstryrning.”

”Det finns inga egentliga mål i spelet. Det enda du egentligen har att se fram emot är nya plagg och matchande lagfärger. Den här Pokémon-liknande samlingsdelen och hela Barbie-konceptet med att klä vackra flickor i snygga kläder är tyvärr det som gör spelet supersmalt.”

”Men grafiken är fullkomligt strålande på alla sätt. Baddräkterna är snyggt designade och oftast smakfulla, även om det finns några svindyra små saker som är mycket svåra att övertyga någon att ha på sig.”

”Även om Techmo har utelämnat några omryktade funktioner är det ett spel som går att ägna mycket tid åt, och det är en välkommen paus från att skjutande, körande och hoppande i alla andra spel.”

House of the Dead 3

Ljuspistolspel hör inte till de vanligaste genrerna. Gamereactor ger det tredje spelet i Segas serie 5/10:

”Rent spelmässigt är givetvis House of the Dead lika barnsligt grundläggande och gammeldags som sina två föregångare. Den enda egentliga nyheten är att man nu slipper skjuta utanför skärmen för att ladda om sitt gevär, Thomas Rogans puffra laddas om automatiskt. Detta är en klar försämring av en redan stel och trist spelmekanik, tyvärr. ”

”För alla som suktar efter ett pistolspel till sin Xbox kan jag sträcka mig till att faktiskt rekommendera House of the Dead 3, trots att spelserien stått helt stilla sedan den påbörjades. För er som kräver mer av ett actionspel än konstant, hjärndött knapprande på en knapp är detta dock inte mycket att ha.”

Super PLAY är mer positiva och ger spelet 7/10:

”Men ärligt talat, vem bryr sig om bakgrundshistorier när man får skjuta på zombier med ljuspistol? Låt oss därför ta reda på om Segas tredje döinghus lever upp till sina föregångares spelglädje. Att storyn är ruttnare än ett vandrande lik vet vi redan.”

”The House of the Dead III går till på samma sätt som pistolspel alltid har gjort; skjut på skärmen för allt vad du är värd. Har man ingen ljuspistol går det bra att sikta med handkontrollen istället, man får då se ett sikte och dessutom visas gevärspipan längst ned på skärmen.”

”Design, grafik och stämning spelar i regel väldigt stor roll i pistolspel, i och med att de har svårt att hävda sig framför sina konkurrenter på annat sätt. The House of the Dead III lyckas, men inte totalt.”

”Förvisso är det snällt av Sega att klämma in föregångaren som en upplåsbar bonus i det senaste spelet, men jag vill ha lite helt nyskapande saker också. Huvudspelet är ganska kort i The House of the Dead III, så livslängden lämnar en del övrigt att önska. Men på det stora hela har Wow Entertainment skapat ett bra spel.”

Rainbow Six 3: Raven Shield

Desto mer tänkande blir det när Rainbow Six är tillbaka. Gamereactor ger spelet 9/10:

”Ända sedan Ubi Soft först utannonserade Rainbow Six: Raven Shield har jag följt utvecklingen minutiöst. Jag har granskat varenda screenshot, lusläst all information som läckt ut, spelat vinterns multiplayer-demo till förbannelse och vänt ut och in på den buggiga betakod vi erhöll förra året.

Mina förväntningar har milt sagt varit skyhöga, och jag har inte för en sekund tvivlat på att Ubi Soft skulle leva upp till dem.” […] Till att börja med har man valt att basera spelet på Epics kraftfulla Unreal-motor. Inte bara för att ge spelaren det senaste inom datorgrafik, utan först och främst för att ta realismen till en helt ny nivå. Man har dessutom haft ett nära samarbete med FBI:s egen antiterrorist-styrka för att göra upplevelsen så verklighetstrogen som möjligt. Och allt detta har lönat sig, för hur jag än vänder och vrider på Raven Shield finner jag inget som lämnats åt slumpen. Från början till slut känns spelet som ett gediget hantverk och något om utvecklats under en lång tid. Bara en sån sak som att skapa 15 genomtänkta och verklighetstrogna uppdrag – utan en händelsefattig sekund – är en imponerande bedrift i sig. Närvarokänslan är sällsynt påtaglig och alla som någon gång uppskattat ett realistiskt actionspel kommer att älska det här.”

Super PLAY är också positiva och ger spelet 7/10:

”Precis som i föregångarna är realism ledordet i Raven Shield. Att inkorporera realism i ett taktiskt actionspel må vara roligt och intressant, men det medför i princip endast problem. Här finns flera exempel på snårigheter som utvecklarna måste ta sig igenom, i många fall finns även prov på hur de misslyckats.”

”Man kan välja att utföra varje uppdrag ensam, men bör inte göra så förrän man är så skicklig att man klara alla uppdrag i spelet med händerna bakbundna. Det naturliga är att använda sig av alla sina tre lag, som vart och ett kan bestå av upp till tre godhjärtade och skjutglada antiterrorister. Till skillnad från Ghost Recon, ett spel som också använder sig av lag, lyckades jag aldrig beordra de lag jag inte för tillfället styrde. I stället var jag tvungen att själv ta kommandot och styra dem dit jag ville. Visserligen går det att bestämma sig hur alla lag ska röra sig innan man startar uppdraget, man det kan vara smått vanskligt när man inte vet var terrorister och gisslan befinner sig på förhand. Om man väljer den förprogrammerade stridsplanen och låter lagen löpa hela linan ut kan man vara säker på att de enda som överlever är de man själv styr.”

”Om man inte blir särskilt upphetsad av att spela samma uppdrag om och om igen kan man antingen välja lättaste svårighetsgraden (vilket förvisso inte garanterar att man klarar alla uppdrag på första försöket) eller helt enkelt välja ett spel där ens hjältar tål mer än ett skott.”

”Skelettsystemet är ett annat inslag som är värt att uppmärksammas. För precis som i Unreal Tournament 2003 har man tagit tillvara på fysikmotorns möjlighet att animera karaktärerna olika beroende på omgivningarna. Till exempel har jag vid flera tillfällen skjutit terrorister som helt naturtroget rullat ner för trappor eller studsat mot väggar. Tillsammans med ett sparsamt men stämningsfullt soundtrack och passande ljudeffekter, får detaljer som dessa spelet att verka levande på ett speciellt sätt.”

”Trots att Raven Shield stundtals (då gisslan är inblandad) är lite väl svårt och att den artificiella intelligensen i vanlig ordning dras med sin beskärda del problem, vilket sammantaget leder till viss irritation i spelandet, är det en snygg, realistisk, nervpirrande och taktisk antiterroristsimulering.”

Metroid Prime

Samus första förstapersonsspel är här och recensenterna är lyriska. Gamereactor ger spelet 10/10:

”Jag ska villigt erkänna att jag varit tveksam. Jag ska ogenerat berätta att jag varit väldigt orolig. Helt i onödan. Då Nintendo först meddelande att de lämnat över utvecklingen av Prime till de oerfarna, amerikanska utvecklarna Retro Studios tappade jag andan.” […] ”Jag hade fel, jag vet, jag skäms. Prime är tillsammans med Super Mario 64 de mest lyckade transformationer Nintendos pannkaksplatta kulthjältar genomgått. Jag är proppmätt och helnöjd av ett spel ljuvligt fyllt av slibbiga monster, flygfän, ödelagda rymdstationer och högteknologiska pistoler.”

”Spelet drivs inte framåt av en berättande handling, utan snarare av en gränslös, tredimensionell rymdvärld som bara väntar på att bli utforskad. Storyelementen är väldigt sparsamma, särskilt om man jämför med Metroid Fusion, men Prime lyckas ändå vara det mest hypnotiskt intressanta spelet i serien. Prime är ett äventyr och bör inte, trots perspektivet, blandas ihop med spel som Halo och Timesplitters 2.” […] ”Man kommer ganska snabbt underfund med att Prime inte alls försöker vara ett vanligt skjutarspel i förstaperson utan att fokus ligger på utforskande och äventyrande.” […] ”Kontrollen är helgjuten och känns lika fräsch och innovativ som den känns anpassad för sitt ändamål och inspirerad av sina föregångare.”

”Grafiken är absurt rik på detaljer och den övergripande designen tillhör det bästa jag någonsin sett. Variationen mellan de olika världarna är underbar.” […] ”Det visuella skapar en stark atmosfär och jag stannar hela tiden upp bara för att kika lite extra på all möda som lagts ned på det grafiska.”

Super PLAY kallar spelet ”världens hittills mest inspirerade möte mellan österländsk speldesign och västerländsk programmeringsteknik,” och ger det också 10/10.

”För snart ett år sedan utsåg Super PLAY 2002 års 50 mest lovande spel. Metroid Prime fanns inte ens med på den lista. Inte för att vi tvivlade på att spelet skulle släppas under året, utan för att vi helt enkelt inte ansåg det vara särskilt lovande.

Det var i samband med utannonseringen av Gamecube, i augusti 2000, som Nintendo avslöjade att ett nytt Metroid-spel var på väg, och att spelseriens framtid låg i händerna på Retro Studios. En nystartad Texas-baserad utvecklingsstudio, med rätterna i Turok-serien och utan en enda utgiven titel på sin meritlista. Ett spelhus som dessutom tänkte förvandla Nintendos välbevarade, på gränsen till heliga, science fiction-saga till ett traditionellt actionspel med förstapersonsperspektiv.”

”Efter Gumpei Yokois tragiska bortgång 1997 var jag av åsikten att Metroid borde förbli en trilogi. Jag trodde inte att någon skulle varken kunna eller vilja ta över hans fulländade spelserie. Särskilt inte med tanke på att hans lärjungar, som numera kallar sig Intelligent Systems, öppet erkände att de inte kan hantera tredimensionell grafik.

Men efter tio timmar på Tallon IV har jag helt ändrat uppfattning.” […] ”Metroid Prime är en lika fulländad 3D-tolkning av ett klassiskt 2D-koncept som The Legend of Zelda: Ocarina of Time och Super Mario 64.”

…medan Codex är det svarta fåret i familjen genom att ”bara” ge spelet 8/10.

”Fansen är alltid nervösa när en klassisk spelserie skall ta staget från två till tre dimensioner. Går det att förnya och ändå behålla essensen av det som gjorde det ursprungliga spelet populärt? Jag kan egentligen inte svara på detta eftersom jag inte har haft så mycket kontakt med tidigare Metroid-spel. Allt jag kan säga är att Metroid Prime är ett bra spel.”

”Det går aldrig att utforska ett område helt första gången man är på genomresa, det gäller att komma tillbaks när en ny kraft aktiverats för att se om den ger tillgång till något nytt. Att föra anteckningar är helt nödvändigt.”

”Perspektivet är i första person (förutom när bollen aktiveras), men detta är ändå inget ”first person shooter”. Kontrollerna är säregna och tar en liten stund att vänja sig vid, men sedan fungerar de utmärkt. I synnerhet är jag glad åt att hoppandet är ganska förlåtande, det kan annars vara en stötesten i förstapersons-spel. Grafiken är trevlig att titta på och spelet stöder ProLogic II-ljud.”

Nästa månad är det äntligen dags för…

(Samt, javisst, det blir ännu fler recensioner av Sega-spel förstås…)

Välkommen tillbaka i nästa avsnitt, i april 2003!