”Stay awhile and listen.”

1996 öppnades porten till självaste helvetet. I den lantliga byn Tristram bestämmer sig Kung Leoric för att uppföra en katedral ovanpå ruinerna av ett gammalt kloster som funnits där i alla tider. Klostret bär dock på en hemlighet. I många århundraden har det agerat väktare mot en uråldrig ondska, då en av helvetes tre herrar, Diablo är begravd under det. Under arbetets gång bryts de sigill som hitintills räddat världen från att störtas ner i avgrunden. Tristram överväldigas av horder av monster, och byborna kidnappas i nattetid. Någon måste rädda byn, och denna någon är såklart du.

FÖRRA VECKAN: Veckans spelmelodi: Assassin’s Creed II – Ezio’s Family

Tristram är själva basen för din hjälte, som kan vara en krigare, en tjuv eller en magiker. Det är här du startar. Det är också här du handlar, får sjukvård och får saker identifierade av Cain den Äldre. Det är också Tristram som är i fara. Om Tristram faller är det bara början på Diablos demoniska herravälde över hela världen. Tristram förekommer i både första spelet och dess efterföljare, som kom 2000. Först åtta år senare tillkännagjorde Blizzard att Diablo III var på väg och sedan dröjde det fyra långa år för hack-and-slash-fansen att äntligen få sätta sina gamer-klor i det tredje kapitlet av den demoniska sagan. Spelet var väl värt väntan och Diablo har blivit en av de mest ikoniska serierna. Med en melodi som matchar.

LÄS VÅR RECENSION AV SWITCH-VERSIONEN: Diablo III

Temat för Tristram har blivit ikoniskt med sitt omisskännliga första ackord. Stycket är skrivet av Matt Uelmen som förutom att vara spelmusikkompositör även jobbat som ljuddesigner för många av Blizzards produktioner. Det är ett vackert men vagt obehagligt ljud, skapat genom flera olika grepp. Gitarren som används är en tolvsträngad gitarr, och inte stämd på det vanliga sättet. Det skapar ett ljud som dels är helt unikt och dels har en klang som inte känns helt…rätt. Det bidrar till stämningen som man vill skapa, om att något är på tok i den till synes så lugna byn.

Det första ackordet ekar som i en gammal kyrka, det studsar fram och tillbaka, till en något dovare ton och ett brutet ackord. En ensam, sorgsen ton tar vid, en oboe som tonar in mellan gitarrackorden. Man kan se den ensamma vandraren som står vid skogsbrynet och titta ner på den olycksdrabbade byn. I ett snabbare parti ljusnar gitarrens ton och olycksbådande, mörka tromboner läggs för att landa vid en mörkare grundmelodi. Tankarna går nu tydligare mot ett skräckfilmstema, när musiken byter karaktär igen. Gitarrerna blir ännu ljusare och en lite luftig melodi lägger sig ovanpå. Dämpade strängar och fingerplockningstekniken gör att det låter drömskt. Du når fram till partier där gitarren blir ljusare igen och snabb, som om det vore en gitarrduell. Det lugnar sen ner sig och de mörka trombonerna återkommer. Musiken försvinner iväg och lämnar dig i mörkret, på väg ner i kryptan under Tristram.

ANALYS OCH TANKAR OM: Death Stranding

När Blizzard tillkännagjorde 2008 att Diablo III var på väg gjorde man det enda rätta. Man släckte ner i lokalen och lät den ensamma gitarren ljuda genom rummet. Publiken började jubla. När ett enda brutet ackord kan symbolisera något så påtagligt, då har kompositören verkligen lyckats med sitt uppdrag. En enkel, mjuk melodi har blivit signum för en serie av våldsamma spel som är fyllda till brädden av monster, odjur och demoner.

Orginalet.

Diablo III- tillkännagivandet på Blizzard Invitational 2008 i Paris.

Versionen från Diablo 2.

Cover av Super Guitar Bros.