Dagens stycke kommer från den Rare-utvecklade fighting-titeln Killer Instinct. Det betyder att jag idag bjuder på en musikgenre jag inte gjort tidigare, nämligen metal.

Spelet gjorde sin debut i arkadhallar med Midway och Nintendo som utgivare och distributörer. Spelet var tänkt som ett flaggskepp för att demonstrera vad Nintendo 64:ans (Då kallad Ultra 64) kapacitet var kapabel till. Det var trots allt ett tekniskt och visuellt imponerande spel för sin tid. I själva verket innehöll kabinettet unik patentskyddad teknik specifikt för arkadspelet istället för Silicon Graphics-datorer som låg som fundament för Nintendos 64-bitskonsol.

Året därpå släpptes spelet på Super Nintendo men blev såklart radikalt reducerat rent tekniskt. Rare tillämpade samma förrenderingsteknik (ACM) de skapade i samband med Donkey Kong Country. Spelet packades in i ett exklusiv becksvart kassett och med spelet medföljde även en CD-skiva som innehöll spelets soundtrack döpt Killer Cuts.

Det finns en hel del lustig musik så som The Way You Move och B. Orchids tema K.I. Feeling på Killer Cuts. Såna här musikstycken daterar tydligt spelet till sitt 90-talsursprung. De har sin charm (och smått obekväma partier) men idag vill jag koncentrera mig på The Instinct, även känt som Killer Instincts huvudtema, ett rockigt stycke med syntinfluenser komponerat av de två brittiska Rare-kompositörerna Robin Beanland och Graeme Norgate.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Journey to Silius – Stage 3

Det inleds stillsamt innan basen börjar riva av riff i bakgrunden och en trummaskin sparkar igång. Huvudslingan sköts sen av en ensam elgitarr. Här går det även att höra bekanta SNES-tongångar i fanfar-lätet. Det är en ganska ikoniskt låt som fastnat hos dom som spelade Killer Instinct när det begav sig och hade satt Killer Cuts på loop.

Jago är en av seriens ursprungskaraktärer.

Det finns dock ett extra skäl att jag ville kika på den här melodin idag, nämligen uppföljaren som släpptes på Xbox One i 2013 som innehåller en tyngre nytolkning av temat. De två versionerna är i grund och botten ganska lika men skiljer sig på några punkter och jag gillar vad kompositören Mick Gordon gjort med den moderna utgåvan av The Instinct. Han har lyft fram mer av de ljud som höll sig i bakgrunden i originalet och därmed gett temat en mer fyllig och kryddig ljudmatta. 

Om kompositörens namn låter bekant kan det nog bero på att australienska Gordon blev lite av ett namn när hans stod för soundtracket i 2016-utgåvan av Doom, ett arbete som gav honom många musikutmärkelser. 

Oavsett om Killer Instinct bytt spelutvecklare mellan säsonger har Gordons sound bestått. TJ Combos I’m Back (To Rise) är en punchig rap som slår knockout på mina öron medan Gordon tilldelat B. Ordchid ett tema som slänger upp det tydligaste varningsfingret att man inte skall bråka med denna dam. Titeln Touch Me and I’ll Break Your Face talar sitt tydliga språk.

Men tillbaka till huvudtemat – The Instinct.

Introduktionen är superfin, lugn och härstammar från originalkompositionen. Fast det jag uppskattar mest är att bakgrundsljuden som samtidigt bidrar till intrycket av hur en vildsint frustande best väntar på att bli utsläppt från sin bur. För när melodin väl klämmer till gör den det med besked, med stötar och jabbar som slutar i en redig käftsmäll.

Moderna Killer Instinct har den här fantastiska känslan för tyngd och kollision och det tycker jag musiken fångat perfekt. Det ligger ett tydligare industriellt ljud över stycket. Metall-lätet i bakgrunden som låter som en hammare mot ett städ skapar ytterligare en dimension. Riffen på gitarren är hårdare och mer gälla, trumslagen mer aggressiva. Ljudet har ett raspigt och delvis skorrigt filter till som bidrar till skitigheten.

Fundamentalt handlar det om nyanser men nyanser kan i bland göra all skillnad. Jag har i alla fall svårt att inte headbanga till mycket på det här exceptionella soundtracket.

The Instinct i sitt originalutförande.


Mick Gordons omtolkning av The Instinct så som den låter i Killer Instinct från 2013