Veckans stycke är ett sorgset tillika pompöst stycke från det någorlunda okända actionrollspelet Terranigma. Super Nintendo-titeln kommer från spelstudion Quintet, samma studio som gett oss spel som Actraiser, Soul Blazer, Illusion of Time och Robotrek.

Det här är en av de där få SNES-spel som nordamerikanarna aldrig fick se på sin kontinent. Terranigma kom till PAL-territorier i 1996 men USA såg aldrig röken av spelet och har inte gjort det än till denna dag.

Även om Terranigmas soundtrack i överlag är fyllt med välskrivna stycken kommer det alltid vara Dark Side Field eller Underworld som jag återgår till på grund av sina allvarsamma och sorgliga tongångar. Det känns som ett tema som kunde spelas i World of Ruin i Final Fantasy 6 med enkelhet. Musiken är skriven och komponerad av Miyoko Kobayashi som idag mest arbetar med Atelier-serien och hon hade även hjälp av Masanori Hikichi.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Mirror’s Edge – Still Alive

När vår hjälte Ark till sätter foten utanför sin hemby finner han en kristalliserad och lavatäckt landmassa med torn som skjuter upp ur marken och väntar på att bli utforskade. I övrigt är allt öde. Märkligast av allt är dock hur landskapet erbjuder en konkav vy av världen där ett mystiskt blått sken skimrar i ovandelen av skärmen.

Det är alltså när man äntrar underjorden som melodin och arrangemanget tonar in. En väldigt drivande bas tvingar lyssnaren att göra sig redo på resan. Jag har en viss svaghet hur klockor och synt-strängar låter på Super Nintendos ljudchip och Dark Side Field använder dessa bägge två till stor effekt. Hela låten är omgiven av något som låter som “cirklande” harpsträngar medan sorgsna bleckblåsinstrument och strängar leder upplevelsen. Trots melankolin finns här också vissa instick av hoppfulla noter. Det här hade rentav kunnat varit en fanfar om det inte vore för de många dystra omkringliggande instrumenten och det grundläggande lägre tempot. Låten står utan problem på egna fötter, stabil och djupt rotad i händelserna. Den är praktfull på egen hand men inte helt förvånande fungerar den bäst i sitt sammanhang.

Alla Arks vänner har förvandlats till själlösa statyer. Ute i världen väntar monster som måste besegras för att rädda dem alla, och stycket är så pass välkomponerat att det fångar den hjälplöshet och brådskande natur uppdraget har. Det är aldrig menat att Ark skall få återvända hem igen när han väl räddat alla men både stycket och berättelsen avslutas i ett präktigt dur.

Bilden av Ark i sin röda poncho, som ensam blickar ut över det gråa landskapet är en syn som för evigt är fastbränd på hornhinnan, precis som stycket Dark Side Fields toner med lika stor säkerhet aldrig kommer sluta eka i mina öron.


Stycket i sitt originalutförande på Super Nintendo.

 


Cover med fokus på strängar Av Felix Ark Angelus



Cover med lite långsammare tempo Av Roman Heuser.

 


En metal-cover av Vincent Moretto.